yrwalsreseskildring

Dag 02 – Jag som liten

Rätt och slätt en gnäll unge, envis som synden och ett sjuhelvetes humör. Måhända var jag en smula bortskämd, måhända hördes och syntes jag mer än vad som var brukligt. Men ända in i hjärteroten vet jag att jag var älskad trots att jag var rätt så eländig till sättet. Master examen i att skrika efter godis vid femårs ålder samt hade en proffesionell schvung när det gällde att slå i dörrar vid fjortonårs ålder. Konstigt att dessa dörrar inte hänger på trekvart. Faktum är att jag på tidigt 80-tal slog jag sönder Pappas finaste ficklampa(den kunde blinka rött och vitt!) av ren illvilja. Att jag därefter sprang till grannarna och gömde mig under deras vardagsrumsbord och tjöt som en gris. Jag erkände aldrig mitt brott, folk funderade inte speciellt över varför jag tjöt, gjorde det rätt så ofta på den tiden och ficklampan ”försvann spårlöst”. Antagligen skyllde mina föräldrar på varann. Det är nog det enda jag gjort i ondt uppsåt.

Jag växte upp i ett rött hus med vita knutar som Far min började bygga precis efter att jag hade fötts. Den karln är förövrigt väldigt händig, på hans meritlista står ett flertal hus o båtar han har spikat ihop både i arbete och på fritiden.

Jo huset slog han alltså upp i Ölboms, en liten by utanför Sala där det bor fem familjer. Barn har det funnits mängder av men just i detta nu är det inte lika mycket liv som när jag och även min bror var yngre. Då var det kojor som skulle byggas, legosamlingar som skulle jämföras, my little ponys som det skulle putsas på och senare riktiga hästar av kött o blod som skulle tas om hand med all kärlek en 12 åring kan ge.

Har bara ett fåtal vaga minnesbilder av min tidiga år men dessto fler som har berättats för mig. Sanningsenligt vet jag inte alltid vilka som jag minns självmant eller vilka jag tror att jag minns men bara har hört historien berättas. Den snorgröna snuttefilten som glömdes på Silverringen(ICA affär) så självaste ica-handlaren fick komma och låsa upp sent på kvällen. Minns mina föräldrars bröllop i trädgården, mamma hade köpt finskor till mig men det gick helt enkelt inte an att ha på sig. Strax före vigseln, när ingen hade koll på skrutt Lisa, rusade jag således in och bytte till mina magnifika röda träskor med vita prickar.

 

 

Min morfar dog när jag var sex år, min enda minnesbild av honom är att han hade så sticksiga kinder när man kramades med honom. Och att vi både älskade Olof Palme. På Morfars begravning tappade jag en knapp i min kjol och mamma fick sy i en sammetslen lila knapp. Är det inte underligt vilka udda minnen som väljer att stanna kvar...

Jag kan med lätthet säga att jag har världens coolaste morbror. Ingen kunde skrämma upp ungarna i byn så mycket som han med de läskigaste, gruvligaste, nervkittlande spökhistorierna. Att han dessutom älskade att cykla baklänges och spela monopol gjorde att hans aura sken som guld ur ett barns ögon. Anders är en sann naturbegåvning när det gäller historie berättande. Han har sådant outgrundligt minne från sin barndom; där vi har fått höra hur Mamma klippte av sin lillasysters gyllene lockar till hur han själv råkade tända på grannens ladugård och hans illfärd därifrån när alla andra i byn sprang TILL branden. De växte delvis upp i samma by som jag gjorde, men när Mormor dog splittrades de och hamnade hos släktingar, fosterföräldrar eller på barnhem.

Ett av de bubbligaste, roligaste, lyckligaste minnen var när jag kom in till Mamma och berättade för henne att det växte sockerdricka i häcken som omgärdade tomten. Hon tittade på mig och undrade förstås vad som felades mig. Men när hon tittade efter själv så stog det faktiskt flaskor med sockerdricka i häcken. Det var vår tokrolige granne Kalle Jacobson.  En cool farbror med vitt hår, blå mössa och svarta solglasögon som cyklade till stan i ur o skur samt sparade pengar i madrassen. Givmild och en smula tokig. Tragiskt nog plågades han av någon form av psykisk sjukdom på slutet då han trodde att Sverige hade blivit invaderat av Ryssarna. Han hade alltså fullt krig och försökte utfodra soldaterna på bästa sätt. Mamma med sitt hjärta av guld, såg till han mot slutet, att han fick i sig mat och att allt fungerade. Det var då hon såg all gammal mat som soldaterna skulle äta. Det var ju fullkomlig verklighet för honom. Har för mig att han somnade in ganska kort därefter.

Året jag skulle fylla sju flyttade hela familjen till Australien. Det är runt den tidpunkten mina minnen börjar bli fylligare och tydligare. Allt från den första skoldagen med den ångesten att inte riktigt behärska det engelska språket till mitt åttonde födelsedags kalas som hölls i en gammal tågvagn på Mcdonalds.

Till att börja med bodde vi hos min Faster och hennes familj. Världens största hus(i en 7 årings ögon) och fyra kusiner att leva rövare med. Time of my life indeed! Lite senare fann vi ett hus i Avelone som låg ett par hundra meter från stranden. Allt som oftast kunde man se delfiner hålla till där. I Avelone bodde vi bara ett kort tag tills vi köpte ett hus i Gosford. Hamnade i ett villaområde på Showground road, minns konstigt nog fortfarande telefonnumret vi hade där. Huset låg intill en flod som vid regnperioderna svämmade över. Därför stog vårt hus på 4 meter höga pålar. Här nämner jag även min Far igen, minns såväl vid en av de värsta översvämningarna, vattnet var nästan på väg in i huset, strömt som tusan och en kvinna blev medragen i strömmen men lyckas hålla sig kvar i ett träd. Min rådige far kastar då ut vattenslangen och halar in henne.

Hade även här vänninor jag levde rövare med; Rebecca och Emma bodde på min gata. Bästisen hette då Rachel och gick i min klass. Rachel har jag fortfarande kontakt med tack vare Facebook.

Första och andra klass gick jag på Gosford Public school för att sen till tredje klass byta till en skola som låg närme, Valley View. Gosford Public school var underbart. Mina lärare Mrs Driver och Mrs McCloon(även kallad Mrs Tiger eftersom hon hade stora hörntänder och orangt hennefärgat hår) var de coolaste. Där fann jag även min själsfrände i Rachel. På Vally view fick jag däremot uppleva hur hårt barn kan behandla varann. På GPS var vi många utländska ungar och vi var accepterade precis som alla andra. Vid den tiden var språket inget problem för mig, hade nästan helt slutat prata svenska. Vally view hade nästan uteslutande australiensiska elever. Därav fick jag uppleva rasismens grymma sida både från elever och lärare trots att jag varken pratade eller såg annorlunda ut. Innerst inne visste jag kanske ändå att jag var annorlunda. Gör ont i hjärtat bara av att tänka på det. Efter ett halvår på Vally View beslutade mina föräldrar att de skulle flytta hem till Sverige igen. Mamma och jag for först och pappa stannade kvar ett år för att sälja huset. Jag minns det inte själv men Mamma har berättat att jag saknade min pappa så fruktansvärt, hjärtslitande mycket. Men han kom tillslut och med sig hade han mina bästa vänner, Fia och Russell. Hund och katt som vi hade skaffat när vi bodde i Gosford. Trodde jag hade sett dem för sista gången! Väl tillbaka i Sverige så var det väl lite si och så att komma igång med svenskan igen. Ännu en gång hade jag tur och fick en lärare med ett hjärta av guld, Fröken Dobzie(jag trodde länge hon hette Fröken Dogseye). Hon stöttade mig enormt med att komma igång med språket samt behålla min nivå på engelskan.

Något som har präglat min uppväxt enormt mycket är litteraturen. Jag läste ALLT jag kom över. Givetvis hade jag till att börja med en prenumeration på Bamse. ”En ettans dagbok” är första boken jag minns att jag fick. Den blev skickad till mig på min sju års dag av Berit, Lars och Anna Asp. Nött och sliten men fortfarande fullt läsbar till framtida skruttungar. Hästböckerna om Britta och Silver, Narnia serien, tvilling serien(förvisso skräp har jag insett nu), Miranda serien, Kullagulla som mamma invigde mig i, Kitty böckerna jag fick av Svägerskan, Min morbror trollkarlen jag fick av Svägerskans Anettes mamma Gun, Astrid Lindgrens verk...många är dem böckerna man har en speciell plats till i hjärtevrån.

Min allra käraste ägodel under uppväxten var en dockvagn i blått läder jag hade fått ärvt av någon som tröttnat på den.  I dockvagnen fick min katt Pontus åka, gärna iklädd dockkläder. Faktum är att han godmodligt fann sig i det. Även ett par begnagnade skridskor hade jag fått, som jag ofta åkte på inomhus, tack o lov med skydden på. Minns vintern då Far min spolade en EGEN is, lite gropig men det skam den som gav sig, det gick nog allt att åka! Eller de vinterdagarna då det inte fanns ett gruskorn på vägen, bara blankis. Till bilförarnas och cyklisternas förtret men till min glädje!

Dag 01 – Vem är jag?

Mitt mission in life är att beröra, allting går ut på att beröra – på gott eller ont. När jag skriver är jag ute efter att beröra ditt sinne, när jag lagar mat är jag ute efter att beröra dina sinnen men en annan dimension av det. När jag kritiserar dig är jag ute efter att beröra, jag vill ha motangrepp. När jag komplimerar dig är jag ute efter att beröra, jag vill få dig att må bra. Är det mitt jag, det som kännetecknar vem jag är?

”Vem är jag” är ungefär lika oförutsägbart som frågan ”Vad är meningen med livet?”. Finns det något rätt svar, något som man vill höra för att ens sinne ska må bra? I grund och botten består vi människor till viss del av rädsla, en rädsla för det som inte finns, det som inte går att ta på, en rädsla för det okända, det vi inte är vana att se eller höra. Instinktivt drar vi oss undan eller hymlar högljutt för att skydda oss. Hur skulle då omvärlden reagera på om jag skrev en alltför sanningsenlig prosa om ”vem är jag”, otäckt detaljerad om saker o ting man helst inte vill höra, ingen rosendoftande o ljuvligt glorifierande personlighetsdokumentation. Serverat rakt, konkret, naket, utlämnande. Men nej, jag skulle nog inte ens stå ut att läsa det själv. Nämnas bör även att jag inte har alltför många otäcka, slemdrypande skelett i min mörka fuktdrypande dungeon liknande garderob. Nämner igen att jag inte ens har någon garderob i min ägo. Möjligtvis bildigt talat då, men utan skelett.

Jag är emellanåt vilse, både kroppsligen och i själen. Ibland är jag måldriven så det retar gallfeber på folk i min omgivning, ibland är jag så lealös till sinnet att det skrämmer mig själv.

 Conclusion; jag lider av en ren och skär entrepenörs-själ som inte fått utlopp för sina kreativa talanger till 100%.

(Fast...man ska aldrig ge 100%, snarare ligga på 70-80% så man håller en jämn nivå, annars kan det lät bli 100% ena dagen och droppa ner i brådjupet på 10% andra dagen, ni förstår säkerligen inte ett skvadron av det sistnämnda. Hade en gång i tiden en utomordentlig coach/arbetsgivare vid namn Jonas. Sannerligen låg det en WOW-faktor i hans sätt att coacha och leda, på riktigt! Något att minnas, eftersträva och anamma)

 

Ingvar Kamprad, sann företagare med en tvättäkta entreprenörs-själ



”Begreppet entreprenör har sitt ursprung i medeltidens Frankrike och var där en benämning på befälhavaren över ett större eller mindre antal legosoldater. På medeltiden hade furstarna inga stående arméer utan det vanligaste var att krigföringen lades ut på s.k. entreprenad. ”

 

Jajamen krigsföring är det jag sysslar med, eller...ibland känns det så. MEN det tas upp i ett senare kapitel. Det slog mig helt plötsligt att jag just i detta nu har påbörjat min biografi. Jag som trodde alla kända människor hade någon okänd författare som skrev biografin åt en. I mitt fall; okänd person skriver okänd persons biografi, kapitel 1. Moi

Om man ska behandla det här på ett lite mer konkret sätt så är mitt namn Lisa Malin Lawry. Född i Uppsala, uppväxt mestadels i Sala men har även tillbringat ett antal av de yngre barndomsåren i Australien, början av 20 års-åren i portugal och mitten av 25 års-åren i London. Samt allehanda städer inom Svearikes gränser. I detta nu(30 års-åren) befinner jag mig alltså i Norge, nordnorge för att vara mer exakt. Inte för att just detta definierar mitt jag. Eller jo...på sätt och vis. Alla de här städerna, länderna, husen, småbyarna, lägenheterna, råtthålen, stugorna har påverkat ”mitt jag”. Det har som så mycket annat satt avtryck på ”min person” för att skapa det som jag är idag. Så om jag beskriver min personlighet, har jag då alltså vaskat fram svaret på ”vem är jag”? Det kan väl ändå inte vara så enkelt, ändå har jag skrivit ett blogg inlägg, på tok för långt för att orka läsas, om just...min personlighet. Delvis.

Jag har egenhändigt stulit listan av http://sararais.blogg.se
Dag 01 – Vem är jag?
Dag 02 – Jag som liten
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – När jag lagar middag
Dag 05 – Djur som jag älskar
Dag 06 – Karriären till fullo
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – My big brother
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Faktaruta
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – I min handväska
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – Lisas 10 dödssynder