yrwalsreseskildring

Jag inte ute efter att sätta dit någon. Jag drar inte alla över en kam. Jag är heller inte ute efter någon specifik person. Jag vill skapa debatt och öppna upp för diskussion. En diskussion på allas nivå. Jag är inte ute efter att höra specifika åsikter, men gärna ett objektivt synsätt. En bollning av argumentationer. Det här är min text från hjärtat, mina ord till dig. Förvalta dem väl. /LL

 

 

Inskränkt, trångsynt, fördomsfull, begränsad, ensidig, kortsynt. Kraftfulla skrämmande ord. Ord som kan stämplas på stora folkgrupper men även individer. Rädsla och okunskap tar varann i hand.

 

Två personer har jag att tacka min förmåga till objektivitet, dels min mor som lärt mig att tänka objektivt, inte bara ur min egen synvinkel utan också ur andras. Skrämmande och motigt att sätta sig in i andras tankar och åsikter. Åsikter som man oftast inte delar. Det handlar inte alltid om att skaffa sig övertag, det handlar heller inte om att ha en förståelse. I grund och botten handlar det helt enkelt om att se utanför ens egna värld. Min svensklärare tillika klassföreståndare på gymnasiet, Bodil Lundgren, lärde mig att skriva objektivt. Vem glömmer väl inte litteratur analysen till ”Brott och straff”. Sätt dig in i Raskolnikovs sinne, förmedla hans tankar, se världen ur en mördares perspektiv. Eller var han en simpel mördare? Stog han över moral och etik som är inpräntat i den grund vi alla står på?

 

Utdrag ur boken:
Prata på för all del, men prata på med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja. Sanningen ränner inte sin väg, men livet går lätt att mista. (Sida 238, del 1)

 

Det är inte alltid jag kan behärska mig till fullo och se objektivt. Var på väg att kalla det mänsklighet men besinnade mig. Det är däremot mänskligt att se objektivt. Se objektivt och sedan lägga ner känslorna i sina åsikter och stå för dem, starkt, ärligt och PÅLÄST.

Provoserad blir jag oerhört lätt, men nu kan jag oftast tygla mig. Det jag skulle komma till i den här bloggen var rasism. Rätt och slätt. I det här fallet kunde jag inte lägga band på min tunga. Jo jag får väl erkänna att jag gjorde ett uttalande om att jag aldrig upplevd så öppen rasism som i Norge. Givetvis var det många som tog åt sig personligen. Varför vet jag inte(jo jag vet men tänker inte skjuta mig själv i foten).

 

Det handlade från början om en man vid namn Majoran Vivekananthans. Han är bloggare för Dagbladet här i Norge. Visserligen skriver han som en kratta, men med de objektiva ögonen på, så förstår man vad han vill ha sagt. Han skriver om problemet med att det blir stora klumpar av befolkningen i vissa delar av landet medans andra avfolkas. Stor avflyttning sker och nästintill ingen nyinflyttning. Samma problem finns i Sverige. Både Sverige och Norge försöker lösa det med att göra dessa ställen mer ”attratktiva”. Genom mutor på sätt och vis. Avskrivning av studielån, gratis el, slopad arbetsgivaravgift, lägre skatt and so on it goes. So far so good. Sedan tabbar sig Mr Vivekananthans brutalt. Han dissrespekterar nordborna genom att uttrycka sig väldigt plumpt.

”Hvorfor tvinger Norge folk til å bo på steder de ikke vil?”

”Tradisjonelt er Nord-Norge samenes territorium”

 

Alltså tänker han inte objektivt, inte skriver han så heller. Banne mig, jag tror inte ens han tänkte här. Artikeln hänger på en slak lina som brister när som av fakta fel och åter fakta fel. Men vad som fick det att brista för mig var en kommentar i en diskussion angående hans blogginlägg. Helt enkelt på ren svenska blev jag SKIT RÄDD. Vad är det som ligger bakom, när man väljer att uttrycka sig på ett sånt sätt...var inte det första som flög genom huvudet. Rent instinktivt tänkte jag bara förbannade jävla idiot. Och jag öppnade munnen(eller tangent fingrarna) samtidigt som jag tänkte det där instinktiva. Oerhört dumt, men sagt är sagt, skrivet är skrivet. Sjönk som en sten till en nivå under helvetet. Lågt alltså. Adrenalinet pumpade, ilskan flödade men tack o lov hade jag stoppat flödet genom fingrarna. Så kom logiken in i bilden, tankarna började organiseras, fläta sig runt ”deras” åsikter. Det skrämmande och oförståliga.

 

”synes det e komisk når det kommer utlendinga til norge å skal bestemme kordan vi skal ha d hær”

 

 

Rädsla och okunskap. Slutcitat

Egentligen har jag ingen lust att skriva. Känns som ett måste. Men någonting fladdrar i mitt hjärta, eller i trakten där hjärtat bör sitta. Små, lätta, nervösa vingslag. Jag är livrädd för känslan. Att vara ledsen, känna mig tom eller på bristingsgränsen av för mycket känslor. För just här, just nu finns inget som kan göra det bättre. I ögonblicket känns det så, då söker jag snabbt som ögat efter tröstande ord hos mina närmsta. Allt för att inte sjunka ner i det där slemmiga träsket av självömkan. Någon dag lär dessa ord inte hjälpa, då står man där o trampar i sörjan.

Började glutta lite på Big Brother. Naturligtvis har jag sett ett par säsonger tidigare, inte direkt gillat det, inte direkt avskytt det, inte direkt blivit berörd. Fören nu. Sheet! Gråtit, skrattat, förfasat mig, crushat mig, blivit generad å andras vägnar...you name it! Hur kan det sedan påverka en människa så starkt psykiskt att sitta inlåst med andra människor, att de blir helt loco? Alltså jag förstår att de får psykbryt, vad jag undrar mer över är hur det mänskliga psyket är uppbyggt. Varför tål andra mer än vissa?

 

Hässlebo is going strong. P och jag har hittat våra roller, eller ja de har vi nog haft hela tiden. Bromsklossen och drömmaren. Kanske därför vi matchar varann bra som företagspartners. Naturligtvis drömmer jag också, samtidigt som jag hör mammas röst i huvet; håll nu hårt i pengarna flicka lilla! Ja...flicka lilla skulle hon förstås inte säga...hehe...förlåt mammi! Åh vad jag saknar henne. 29 dagar mammi!

 

Ibland känns det som om man har sin egen lilla BB tävling. Jag sitter här på min lilla stuga, som jag har gjort sen i början av november. Har varit ledig i två dagar, inte sett en människa(jooo förresten Ola körde ju förbi med sin traktor o skotta snö), inte sagt ett ord på mer än 48 timmar, förrutom till mig själv då. Jag lovar...man börjar faktiskt prata med sig själv efter ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga;)

 

 

Xoxo Loco-Lisa

Från början skulle det här ha blivit en renodlad matblogg, men med tanke på ett överflöd av matbloggar, min bristande förmåga på fotografering(inte helt omöjligt men nästintill, jag är ta mig tusan invalido i ögat för tillfället) samt a lack of energy till att sätta sig in i photoshop så...blev det något annat. Det har ju fallit ut ganska väl. Orden har flödad med ett eller annat uppehåll, kvalitéten har varierat nå så förbannat, hänger nog ihop med dagsformen. Mår jag tjyvens skriver jag som en gud och viceversa.

Sala hägrar, ögat ska undersökas, håret ska klippas, naglar ska göras, födelsedags skall förhoppningsvis firas. Planerar dessutom in ett par dagar i Stockholm och en eventuell weekend eller sista minuten. Hänger på om jag får ett pass lite snabbt sådära:)


Aaah jag får ta o göra nåt åt det här med matbloggandet, inflika det lite i allafall trots att jag är rejält trött på mat i största allmänhet. Käkade en smaskens macka igår;


Keso i botten, salami, tomat(saltad o pepprad förstås), ruccola, avokado och en liten skvätt citronjuice

Tiden slog precis en fjätterlätt klatch i ansiktet på mig. Inte på ett mangrannt otrevligt och öronbedånande sätt, utan lite sådär  ”hej hej hallå, vakna upp, se dig omkring”.

Har en  gammal barndomskompis, Sara,  som  arbetar som förlossningsläkare.  Hon  hade skrivit på sin status på facebook  att hennes arbetsplats hade varit med på ett program som visas på tv4, ”En unge i minuten”.  Maria, en annan barndomskompis, hade då kommenterat att hon aldrig skulle glömma när Sara förlöste Marias sistfödde, Nadia, för nästan ett år sen.

Pang! sa det i mitt medvetande. Vi var ju alldelens nyss fjorton o levde rövare i kapprummet på Valla. Minns att Sara redan då visste sitt kall här i livet, hon skulle bli barnläkare. Måste krävas enorm målmedvetenhet, studiefliten hade hon. Nu kan jag inte säga att jag känner henne som vuxen, men har hon kvar den sprudlande och varma personlighet som hon besatt som ung så tror jag hon är en alldelens enastående läkare som många kan känna förtroende för. Personal skills väger lika tungt som sakkunskap so they say.

 Känns fint att man har kontakt igen med de gamla vännerna man hängde mycket med back in the days. Återupplever många fina minnen, tack vare facebook alla gånger. Håller däremot på att få en facebook overdose, är jag inte på jobbet så sitter jag hemma, klistrad vid datorn. Ärligt så finns det inte så mycket annat o sysselsätta sig med. Kameran får vila, får inte överanstränga lilla ögat(kan inte fokusera min syn på ena ögat, hur ska jag då kunna göra det genom en kamera dessutom, auto fokus är inte alltid så roligt).

Tog ju lite tid för en annan att hitta sitt kall, vet inte om jag har gjort det än. Eller så är det väl så att man ständigt vandrar på kunskapens highway, ständigt på väg efter något nytt att förtära. Är någorlunda trött på att kuska runt som kock. Nu vill jag ha nya utmaningar, och de väntar faktiskt alldelens runt hörnet. Men än kan jag inte avslöja något, vill ha allt fint och prydligt på papper först. Är pyttelite sugen på pastry biten aka konditori/bageri.

Måndagens aktivitet har bestått i att med en virknålsaktig sak göra slingor...på mig själv. Resultatet ja, det ser helt enkelt ut som om jag har lite gråa slingor här och där. Underbart. Dock är det helt ofattbart långt, håret alltså. En månad till så kan jag gå till Nikita i Sala o få lite experthjälp! Samt rådgöra med optikern om mitt förbannade öga som håller på att haverera!

 

 

Sara Rais! Om du tar kort på din klänning så tar jag på mina gråa slingor...deal?

Jag fortsätter med den evighetslånga listan. Fast det är kul. Älskar ju listor trots allt. Så denna gång blir det;


När jag lagar mat(eller snarare "Födan - som inspiration")

Det stora avslöjandet som kommer att få er att tappa hakorna så det hörs ända till Guatemala;

 

Jag ÄLSKAR att gå i matvaruaffärer. Glöm saluhallar, delikatessaffärer, te-bodar. Nu snackar vi ICA, Coop, REMA 1000, Prix, Willys, Hemköp, Tesco. You name it!

 

Klurigheten ligger i att välja butik. Ibland har man inget val men ibland vill man helst handla lite i varje butik. Hemköp var en höjdare på prissänkningar av utgående varor, Willys har sina underbara yakitori kycklingspett, ICA åkrahallens delikatess är looovely, REMA 1000 har den bästa juicen, på Coop i Sverige har jag fortfarande personalrabatt. Bara tanken på att få plocka ut en väloljad  kundvagn med en plastfemma , lasta den full med goda ting(naturligtvis efter en välskriven lista) får mig att rysa av välbehag.

 

Men man ska definitivt inte förringa betydelsen av Hötorgshallen, Ost & deli  i Västervik eller Gott & The boden som förr fanns i Sala. Kan fortfarande känna lyckokänslan av att få gå in där med Mamma och köpa lördagsgodis. Lukterna, askarna med karameller  i, theburkarna i vinrött och svart, de greddelinfärgade prasslande papperspåsarna och till sist de två godmodiga, något stränga men alltid korrekt trevliga damer  som arbetade där. Litegrann som godisaffären i Pippi Långstrump om ni minns den?

 

AH! Jag höll på att glömma de asiatiska små butikerna. Thai-tanten i Västervik är helt underbart! Handlade mycket där när jag jobbade på Gusto. Hennes legendariska telefonsamtal till restaurangen; heeeemta kojiande NU! Klick.  Curry pastorna de hade. Fick se dem i den turkiska butiken i Harstad häromdagen. Tyvärr var utgångsdatumet för 2 år sedan. Risvinäger hade de däremot. Men inga Noriblad. Suget efter sushi är STORT! Tänker ibland på arbetsdagarna då man kunde stoppa i sig en bit maki lite då och då. Nu förtiden slinker det istället ner nån lökring med aoli. Livet förändras och allt som omgärdar det hänger även det med i förändringarnas faser.

 

Kan nog inte sätta fingret på när intresset för födan vi intar började. Men jag hade en liten röd leksaksspis som stod vid sidan av den riktiga spisen. Där kunde jag följa med i min Mors matlagning. Det är nog inte från henne jag fått mitt intresse, eftersom hon rätt och slätt avskyr att laga mat. Trots allt så gör hon det, och hon gör det BRA! Många är de rätter jag förknippar med Mamma och som jag vårdar ömt. Ingen, absolut ingen, kan laga så god chili con carne som Mamma Siv. Korvlådan utan namn, hemmalagad pizza, fisk i ugn,  panerad torsk med potatismos o remoulad, köttsoppa.  Kan nog våga mig på att påstå att jag är uppvuxen med schysst hemmalagat käk. En o annan fabriksmodulerad maträtt har väl slunkit förbi. Exempelvis  APHELSCHRUDEL från Lidl! Ni måste prova den! Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den! Wunderbart  färdigfabrisert i sin förpackning. Underbart frasigt skal med innandömme av  stora fina äppelbitar o saftiga russin. Därtill kommer ett par E-nummer.  Förstås.  Och nej, jag är inte sponsrad. Ännu.

 

Lagade väl till en o annan grillkorv med vita bönor i tomatsås vid tio års ålder. Mamma o pappa jobbade, så då slevade man i sig nåt i all hast tillsammans med Fia(hunden) eller Russell och Pontus(katterna). Därefter följde oftast vild lek med Maria, min barndomskompis. Läxor var oftast en syssla jag ignorerade. ”Har du några läxor idag Lisa?” ”Nej”

Tack o lov läste jag det mesta i skönlitterär genre som jag kom över, annars hade det nog ekat tomt däruppe.

 

Hemkunskapen på högstadiet. Jag och Johannes skulle laga en marsansås. Vispa ordentligt annars bränner det i botten säger våran lärare Doris. Naturligtvis bränner det vid alldelens katastrofalt. Helt sonika utan eftertanke byter vi kastrull med dem som hade en  förträfflig marsansås.  Vi får fina klappar på huvudet och smäcktande beröm(från en lärare som nog gärna hade upplevt lite mer aga i de moderna skolorna). Efter en stund får vi höra ett illvrål från köket bredvid. ”Vaaaaad HAR ni GJORT? Under ALLA MINA år har jag ALDRIG sett något liknande”. Där står vi med våra smöriga falska leenden och rör i våran tjocka fina marsansås. With no regrets and a big fat smile.

 

Vid femtonårs ålder börjar experimenterandet. Pasta räkssåsen. Jag mår illa. Kan inte ens nämna det. Usch. Couscous salladen. Stackars pappa; ”couscous? Baah...infödingsmat! ”

Räkssåsens historia kort o gott. Eller ja inte gott. Definitivt inte. Men Mamma och jag gjorde ett försök att i allafall smaka på den. Gjorde precis efter receptet(litar aldrig på recept nuförtiden). Koka räkskalen and so on. Sila, mixa, rosta hit o dit. Det luktade sannerligen gammal jävla ök i köket. Smaken var så vidrig, så fruktansvärd. Nu vet jag bättre. Jag äter inte varma räkor. Punkt slut. Möjligtvis skaldjur som vänts ner i något, så att de är lite ljumna.

 

Det får nog bli en del två på det här ämnet för jag har bara kommit halvvägs och har bättre saker för mig. VM i Holmenkollen exempelvis.

 

Förresten...tycker ni inte att cupcakes har blivit äckligt kommersiellt?  Ursäkta mig men det heter MUFFINS!  Fast...de är underbart söta.


http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=K8E3za0pa7Y


undrar just hur man lägger till en youtube video i sin blogg, så att man ser själva videon? Werner unt werner, preben å preben...fina grabbar!

Tjoooohooo vad det blåser! Har nog aldrig sett på maken! Fick springa efter ett par soptunnor som tog sig en sväng om på parkeringen. Efter det sa det pang, tjoff, bom och det med besked. Tjeldsundsbrua(den stora bron bredvid restaurangen o hotellet) stängde för all trafik. Restaurangen fylldes ganska snabbt med smarta människor som inte ville stå i en kilometer lång bilkö(bron skulle lika gärna kunnat hållt stängt halva natten). Därefter...gick strömmen. BECKMÖRKT. Sprang runt med stearinljus medans jag brassade hamburgare på eftervärmen på stekbordet. Gick ju som smort tills fotbollslaget med smågrabbar kom, då ville jag bara gå o gömma mig...urk...

Lite spännande, lite mysigt. Men jag skulle inte velat vara personen som stog i bilkön och fick sina bilfönster splittrade. Första gången i mitt liv som jag blåst omkull förövrigt(och JA mamma jag äter ordentligt).

Inget drama, inget känslomässigt dravel. Tänk, till och med jag klarar av att skriva vardagligt. Fast det blir inte lika läsbart, är inte lika "nöjd"...Fast jag kan inte säga att jag är nöjd när jag skriver någon annan gång heller. Men gillar de fina kommentarerna, värmer mucho grande!

Over and out!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2121533/yrwalsreseskildring?claim=ejvae86aquk">Följ min blogg med bloglovin</a>


Ett par ton gråsten på axlarna och en klump i halsen har följt mig troget denna dag. Lojaliteten gnager. Lojalitet suger. Lojalitet känns bra. Äkta. Men hur är det då med lojalitet mot sig själv, sin egen person, mitt JAG? Sviktande status där ja. Men den skall uppdateras så smått. Får väl läsa nån tacky själv hjälps bok.

Försöker nåt nytt, vet inte vad jag gett mig in på. Tror det har något med marknadsföring av bloggen att göra. Fast...säker är jag inte, men det är väl bara att prova:) Det fungerar ABSiLiiiiiT inte. Vet inte ens vad jag gör för fel och jag tänker inte djupforska i det vid denna sena tidpunkt.





Kirkenes om en månad eller så. Souschef!