yrwalsreseskildring

Hur kom vi hit? Efter alltför många vägskäl. Slitsamma uppbrott. Själadödande tystnader.  Jag la lock på mig själv, kvävde mig själv, svalde orden. Kanske inte till en början, jag ville ju bara vara som du ville att jag skulle vara. Att ge så mycket av sig själv så att det tillslut inte finns något kvar. Strama tyglar, tunnelseénde, det skulle bara vara du. Sparkade bakut, bockade, krumbuktade emellanåt. Fogade mig. Du fick mig dit du ville för att sedan ge mig lösa tyglar. Nu står jag där själv, förvirrad.  Du fick mig trots allt att växa. Växa till att ta mitt eget beslut. En plan du kanske inte hade räknat med. För nu är det så här. Nu satte jag punkt. Jag sa helt enkelt stopp. Jag orkar inte! Jag är sargad! Mitt hjärta läcker som ett såll för i helvete! Jag säger ”Låt mig vara!” men mitt hjärta skriker ”Rädda mig...snälla!”. Jag vågar inte gråta. Jag vågar inte gå tillbaka till den där kramen, den ljuva kyssen, känslan av din hand i min när planet lyfte. Din våta handflata när du torkade mina tårar.

Jag är svår och komplicerad att förstå. Svår att nå in på bara livet. Att komma innanför murarna. Men det kommer liksom med i paketet. Kanske har jag ingen exakt innehållsförteckning. Kanske den är rent av lögnaktig ibland. Ibland ler jag men gråter inombords. Ibland rinner tårarna men av frustration. Men mitt skratt är alltid högt och äkta. Detsamma är min kärlek till dig. En kärlek som får mig att le och gråta på samma gång. Jag får känslan av att jubla högt samtidigt som tusen knivar skär i mitt hjärta. Förtärande samtidigt som upplyftande. Jag ber om enkelhet men omedvetet suktar jag efter det svåra.

Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut, tom blick, ihåliga tankar. Hjärtat knakar som vid islossning. Snart snart spricker det. Sitter där på trappen mot trädgården. Hunden som kraffsar lite tafatt. ”Lisa snälla, klappa mig, jag är din, för alltid, klappa mig, snälla”. En len, vänlig brun blick. Pepparkorns ögon. Blicken som säger att allt kommer att ordna sig. En slick på kinden och en buff med huvudet. Salta tårar som slickas bort. Mjuk päls att begrava snyftningarna i.

Vad ska jag göra? Ett vägskäl i livet.  Vi hade ju planerat. Det skulle bli så bra. Varför sprang du iväg? Lämnade mig långt bakom. Jag hinner ju inte med! Vänta! Som ett vägskäl i en film, fyra vägar och bara en horisont att fästa blicken vid.  

En knuff i rätt riktning, så att jag kan resa mig från trappen och börja vandra, så smått. En hand att hålla en liten bit på vägen. Ny luft i lungorna så jag kan ta ett djupt andetag. Gnistan i ögonen får komma senare. Nu vill jag bara kunna resa på mig.

Skulle väl egentligen satt mig direkt när jag kom hem och präntat lite, när allt är färskt i minnet. Inte för att det har kommit annat emellan. Åtminstone inte fysiska happenings. Var lite dåligt med det första dagen jag kom hem. ”Vad händer nu?” undrade jag, ”Vaddå ska det hända nåt?” sa Mamma. Det har hon förstås rätt i, allt har sin gilla gång och man ska inte räkna med att det händer nåt om man inte gör nåt åt det själv. Hmm. Naturligtvis är det helfint att vara tillbaka hemma. Men det mest spännande som händer här är om det går förbi en främmande människa ute på vägen.

Min Moster Gull och hennes man har mellanlandat i Sala på deras Europaturné. Min brorsdotter Pernilla kom hem dagen efter mig efter att ha varit i Australien i ett år. Morbror Anders mår så pass bra att han kan ta sig till Sala idag. Stort släktkalas ikväll med andra ord! Nåväl, stort för att vara i våran släkt. Men det är ”så mycket av oss” så vi verkar i koncentrerad form, skulle man kunna säga. Haha! Visst kan det väl vara kul att ha en ”38 kusiners släkt”, men nu vet vi vart vi har varann och det är inte så många att hålla reda på. Kanske skulle man passa på att fira jul också...SKOJA! Tok-lisa...

Ska strax ner på stan med alla damer; Pernilla, Salma, Moster Gull och Mamma Siv. Hoppas då innerligt att Pappa stannar hemma, man kan ju bara gå 5 sekunder i en affär så ska man hem igen. Dubbel suck.  Tänkte jag skulle införskaffa sovsäck, liggunderlag och ryggsäck inför Sydamerika resan. Men...pengarna ska hållas hårt i, ska ju ändå vara ”ledig” i 4 månader. Hujedamig. Behöver nog införskaffa en trisslott. Skall även släpa mig till skattemyndigheten och säga att jag är hemma igen.

Håret är avkortat avsevärt måste jag säga! Gull lärde mig knepet hur man toppar sina toppar själv. Mycket behändigt för en annan som gått och blivit dumsnål efter Norge vistelsen.

Dagens kom ihåg: För hunden är du en familjemedlem, för katten en betjänt

Just another day at work






Haft en hel hög med spektakulära filmupplevelser. Finns ju inte så mycket annat att fördriva tiden med. Det har jag nämnt förr va? Första tecknet på gaggighet är ju när man börjar upprepa sig och ens nära och kära nickar i samförstånd, "ja jo ja...mmm...vi vet...jo du nämnde det...hm...host host".
 Hjärnverksamheten har mjuknat ihop till en oooey gooey slisk smet.

Frozen river - Medelålders kvinna boendes i någon slags trailerhus. Blir övergiven av sin man. Inga pengar. Inget jobb. Hungriga barn. Börjar smuggla människor. Åker in i finkan. Slagsmål med någon slags canadensisk småtjyv.

The holding - Kvinna i yngre medelåldern. Lever med sina två barn på en gård med kossor. Inga pengar. Slitsamt liv. Tog livet av sin man för att han kladdade på dottern. Herr Psykopat(fängelsekompis till pappan) gör entré. Himla massa slagsmål. Mamma och döttrar dumpar Herr Psykopat i koskits-samlaren.

Once were warriors - Kvinna(medelålders igen) med en hög ungar samt en man med humörsvängningar och flink till att använda sin stora näve. Behöver väl knappt nämna att även de är fattiga. Speglar livet som Mauri på Nya Zeeland. Vet inte hur pass realistisk den är.

X - lite för skruvad för min smak. Lyxprostituerad vs gatuhora. Lite väl mycket kvinnomisshandel, men TJOHO de kommer igen. Kvinnor med stilettklackar kan både springa och sparkas. Dock vaknade jag upp under natten skrikandes för att jag tyckte mig se en av skådespelarna(den otäcka manliga puckot som vill ta kål på flickorna eftersom de hade "sett" för mycket) stå i dörröppningen. Mindre kul.


Igår provade vi förresten Kungskrabba med spaghetti och pesto. Uuuuunderbart delikat! Kanske lite som att äta rysk kaviar på knäckemacka, men ibland måste man ju tjusa till vardagsmaten för att få det lite guldigt i tillvaron. För övrigt var dagen helt åt helvete so to say.

Jahaja, solen skiner. Ska man något vettigt utav den här dagen kanske?

Hösten har kommit och det med besked. På bara en vecka har löven blivit brandgula, luften är kylig, mössa och vantar ligger i beredskap. Då menar jag i beredskap längst ner i resväskan. Packad och klar! Nästan.

Vi skulle ha gått ut för en sista drink med Carlos igår men det blev inte av. Fastnade framför en film, The entitled. Rå, underlig och rätt skruvad men bra mycket bättre än de senaste filmupplevelserna vi har haft. Avverkade Red riding hood, The ninth gate och Snapphanar under mina lediga dagar. Inget man höjer på ögonbrynet för direkt. Skulle möjligtvis vara för Johnny Depp men hans apperence var inte lika hjärtdunkande som i Pirates filmerna.

Sitter förövrigt och minns vad man hade för sig den här dagen, 9/11, för tio år sen. Minns att vi såg det på jobbet, i biblioteket på gymnasieskolan i Sala. Minns att min chef skakade på huvudet åt det och vägrade att ta det på allvar. Som om det var något horribelt skämt. Någon timme senare på dagen var jag på väg hem till Ölboms, cyklade i allskönans ro. Öppnar dörren hemma och ser Mamma sitta i vardagsrummet tittandes på TV, vilket aldrig händer. Aldrig! Om hon har TV:n på så är det den lilla i köket, och då möjligtvis för att titta på Aidensfield eller Oprah. Sedan blev vi sittandes hela dagen, om och om igen ser vi flygplanen krascha in i tornen, bilder på människor som slänger sig ut från fönstren, i jakt på en död som är mindre smärtsam än den lågorna ger.

Nu är det dags för ännu en dag på jobbet. Tror jag har slagit rekord i att sucka. Just idag viiiiill jag inte. Det är så bra filmväder. Som om det inte är det annars...men...ja ni vet. Väldigt lugnt på hotellet också, inte många gäster. Ja ja ja. På återseénde!

Dunsade ner med röva i soffan efter en lång dag. Känner lukten av den nytända brasan och hör Fransesc vissla från köket. Önskedrömmen vore ju om man hade kunnat uppleva det här hemma, men nejdå där har vi bara mögliga badrum och fiskluktande kök.
Som många andra kvällar sitter jag i loungen på jobbet och myser. Helt ärligt finns inte så mycket annat att hitta på här om kvällarna. Bio, promenad eller restaurang besök är väl valmöjligheterna.
Nu har även alla goa töser åkt hem, så det finns ingen att chillerilla eller utbyta skvaller med.

Är på något oförklarligt sätt färdig med det här stället, jag har gjort den här stan och det här företaget. Mycket har jag lärt mig, allt har inte varit supert men jag vägrar se allt 100% negativt som en del kring mig gör. Sprider mitt budskap med objektivt tänkande och se ”allt” i en situation. Naturligtvis ska man få må piss och vara otroligt neggo/emo/black-cload-around-my-head, jag är jävulskt bra på det själv. Men att vara så neggo så man drar med alla andra i skiten, nej då sparkar jag fan bakut. Som en  person i min omgivning sa till mig; Jag har haft ett heeeelvete i 6 månader, jobbet suger, stan suger. Jaha sa jag bara...det är ju du som är kung över din egen situation, ingen annan. Jag har full förståelse om man har en dålig dag, eller vecka. Men sen får man väl ta och något åt det? Gnäll allergiker kanske.  Frågade honom om verkligen ALLT hade varit så avskyvärt, javisst allt var bara brutalt dåligt, precis allt. Tack så jävla mycket sa jag då med lite ironi. Då insåg han att han ju hade fått många fina vänner och även upplevelser med oss.

Kan inte direkt säga att den här bloggen lever. Hade så gärna velat skriva varje dag om vad jag upplever, men orden kommer fortfarande inte till mig när jag är glad och lycklig. Inte för att jag är nere o degar på botten nu, men det känns oinspirerande. Men lite bilder ska jag väl allt kunna lägga upp.

För ett par veckor sen fyllde Fransesc år. Jag överraskade honom med hjälp av Cathrine och Milan. Vi har en liten spott på ett ställe som heter Prestöya. En av många små sjöar som ligger mellan fjällen. Där hade Milan och Cathrine dukat med vit duk och massa gott. Något klurigt att få med sig karln bara, han var allt lite orolig. ”Jag gillar inte överraskningar...det är väl ingen extrem sport? Jag gillar inte extrem sporter. Vad är det vi ska göra egentligen? ”. Haha...

Skall strax boka om resan hem. Förhoppningsvis kommer vi redan den 20 september!!