yrwalsreseskildring

Hur är det man säger? Upp som en sol, ner som en...måste googla. Allting googlas. PRECIS allting.
Det började med att jag misströstade lite, det fanns inte tillräkligt med timmar på nya jobbet. Så jag börjar så smått söka lite nytt. Sen får vi höra att det eventuellt kan bli en försäljning av krogen. Jahapp. Ska man avvakta eller röra sig vidare? Efter ett par dagar ryktas det om konkurs. OPA! Ja det var väl en himla tur att jag hade lite saker på gång. Idag kommer  smällen. Konkurs och ingen lön! Jommen TACK så himla mycket. Muchos Gracias! Obrigada! Nog för att jag gillar ägaren. Hederlig och snäll. Om än lite för snäll för sitt eget bästa. Fanns ju en o annan i personalstyrkan som hade tjatat sig till en fast anställning. Kan tänkas att vi får ut lön från ”den statliga lönegarantin” men om det gäller även oss som bara går på timme vet jag inte i nuläget. I så fall är det KRIS.

Nåväl, jag nämnde ju precis att jag hade lite på gång. Nämligen ett jobb. Stockholm baby! På finkrogen. MEN man ska inte ropa hej fören man är över ån. Jag ska dit men inte på provjobb utan bara för att känna av om JAG trivs. Har väl aldrig varit med om det i den här branschen. Oftast ska man fajtas om en plats. Med näbbar o klor, kliva över kadaver och lik. Lelle, köksmästaren, tyckte väldigt mycket om mitt CV. Vet inte hur många som sökt. Tänk om de ångrar sig? Baaaah.

Tror nog det kan lösa sig med bostad också. Har svarat på ett par annonser och en del har ringt tillbaka. Problemet är att man inte är där för att se lägenheten o träffa personerna. O´s gamla lägenhet kan också vara av intresse, men då måste jag ta mig ett litet banklån. Vilket i o för sig är värt varenda krona. Fick namnet på brorsans bankman, tog mod till mig i flera timmar för att göra det där samtalet. Ni vet ju allihopa hur svårt jag har för att prata i telefon. Hjärtat dunkar, blöta handflator. Å så svarar människan inte! Ett till sms till Bror; vad ska jag göra? Messa honom. Punkt. Så jag gjorde det. Inget svar. Ska det månne bli nattsvart igen?

Tar mig en tupplur efter att jag fått messet från Pia. Är så fruktansvärt ilsk(den uteblivna lönen ni vet). Så istället för att kedjeröka(som jag inte har råd med) så går jag och lägger mig. Ring ring. Lite klumpigt letar jag efter telefon, försöker hitta rätt knapp där man svarar på inkommande samtal. Hallå? Är du där? Hallåååå? Tillslut får jag igång apparaten. Får i allafall för mig att det är en av människorna vars bostadsannons jag svarat på. En blivande civilingenjör och en skivbolagssnubbe delade lägenhet med en designer från HM. Designer flickan skulle flytta hem till U.K så det skulle alltså bli ett rum ledigt. Så han ringer, låter oerhört trevlig. En sån där röst som man bara fastnar för. Svårt att beskriva. Behaglig på nåt vis.  Vi snackar lite alldagligt, givetvis om rummet, men lite om livet i övrigt. Det var alltså den namnlösa skivbolagssnubben. Sam hette kth ingenjören, vars mail de hade använt i annonsen. Vi avslutar samtalet med att skivbolagssnubben säger att han ska ringa upp ikväll igen, eller imorgon, han måste bara prata med Sam. Det går en stund. Pratar lite med Pia. Donar lite med disken. Tar ut hundarna på en kisstur. Slår mig därefter ner i soffan, fått för mig att jag ska kolla upp numret till skivbolagssnubben. Hade ju setat fint med ett namn på honom, tills nästa gång han ringde! Så jag mecklar med telefonen för att få fram numret, går in på uppringda samtal istället för mottagna. Men det inser jag inte just då. Så jag tar det sista numret, slår in det på hitta.se. Det går till min brors bankman, som jag blivit tipsad om eftersom jag eventuellt kan behöva ”det lilla lånet”. Jag mitt rikspucko tänker tillbaka på samtalet. Har ungefär världens sämsta närminne så det är rätt svart, eller i allafall jämngrått. Minns inga detaljer från samtalet och kan ju inte säga på rak arm att det var skivbolagssnubben, för jag har ju aldrig pratat med han förr. Det enda jag minns är en behaglig röst. Sjunker som en sten. Dyker tjutandes ner i soffan bakom hunden. Pia tittar förvånad på mig och utbrister ”Men VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!”.  ”Jaaaaaaaaaag har gjort bort mig fööööööör all tiiiiiid och EVIIIIIIIIIIIIIIGHET”. Mitt liv är över och jag kan lika gärna gå i sjön ungefär. Haha...efter en stunds tänkande över ond bråd död i mitt sinne samlar jag ihop mig själv och tittar i telefonen igen. Inser mitt fatala misstag. Hade ju bara kollat lite fel. Vilken hisnade känsla över att inse att jag inte behöver dränka mig själv. Ja ja ja jag överdriver.  Jag romantiserar mitt huvuds dunk i väggen till en ”gå i sjön episod med stor vit fladdrig klänning”. Dramatisk var väl mitt mellannamn?

Slutet gott allting gott. Förrutom det stora frågetecknet runt min lön. Som jag väldigt gärna vill ha. Nu.

   
Upp som en sol, ner som en pannkaka var det ju!

En tillvaro där allt tycks sväva fritt. Vaga antydningar och obeslutsamhet. Oro och vånda. Vill verkligen slå näven i bordet, dunka huvudet i väggen och stampa foten i golvet. Res på dig från soffan och gör någonting! Låt inte latheten och bekvämligheten ta överhand! Så många saker jag vill göra, som i sin tur sätter stop för andra saker jag vill göra. Samt en hel hoper måsten.

Listornas Lista

• Jag vill åka och jobba på Svalbard
• Jag vill boka min andra Rosa buss resa, denna gång till Afrika
• Jag vill åka till Rhodos första veckan i Juni för att gå på Alexanders dop
• Jag vill stanna i skåne
• Jag vill fortsätta jobba på Smygehus
• Jag vill fortsätta jobba tillsammans med Pia och Maria
• Jag vill ha ett fett bankkonto
• Jag vill jobba på Måns Ols utvärdhus i Sala
• Jag vill helst inte bo i Sala
• Jag vill till Hässlebogården
• Jag vill gå på RB reunion i Stockholm i slutet på mars
• Jag vill åka till Tiveden för RB´s stora reunion, vilket redan är bokat och betalt
• Jag vill ha ett rent och strukturerat sinne!
• Jag vill sluta tänka på F

Vad fasiken ska man göra? Det är ju inte nattsvart, jag har många val och möjligheter, vilket jag borde glädjas över. Men det är väl så, har man inga valmöjligheter blir man knäpp av det och har man för många så...blir man ännu knäppare.



Fjärill vid Iguassofallen i Argentina

27 november, 1 advent

Igår anlände vi till Rio Bamba, stor stad, stor kontrast till Banos. Banos kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, gjorde enormt avtryck på mig. Ridningen till vulkanen på pållen Diablo, massagen med Anna när jag ovetandes fick nålar i mig. Den prunkande och grönskande naturen, de varma källorna som i ett turkiskt badhus. Men främst Angel. Hur kunde jag ens tillåta mig till det...igen?

Tillbaka till Rio Bamba så gjorde det inte så mycket intryck på mig, tyckte bara det var stort, skräpigt och tomt på själ. Delade rum med Jessica och Tanja. Tanja som åker hem efter Peru, så tråkigt! Det har väl blivit dem jag har tytt mig till, Anna som är lokförare från Örebro, Tanja från Uddevalla som jobbar på Nordens Ark och Maria, den skånska  tull hundföraren. Sen finns det förstås ett par stycken man blir lite smått irriterad på, som man kanske håller sig ifrån, bara för att undvika bråk.

Vi sitter i bussen just nu och snicksnackar lite. Har precis stannat till vid en bensinmack för att laga till lite lunch. Maria hade en bok som heter ”Djurens språk”med sig. En slags drömuppslagsbok . Natten innan hade jag haft en sån underlig dröm om hästar, ilskna hästar. Med hjälp av boken kom vi fram till att jag kände frihet när jag drömde om dem. Att jag inte skulle låta de negativa tankarna ta över och våga visa och känna frihet.

Nu snart är det dags för käk med tuppen, hunden, hönan och kycklingarna som fanns här på bakgården.

F börjar bli till ett dimmigt minne, men det var väl det han ville.

24 november, 2011

Förmiddagen spenderades med Andreas, Andreas och Bongo en bit utanför  staden. Rafting stod på schemat. Laddad till tusen och en smula skrajsen. Tack o lov hade vi guider som instruerade på ett lättbegripligt sätt hur det skulle gå till och sen bar det iväg i forsen. Den ena guiden var sådär tokroligt söt, bruna ögon, kort o muskulös. Mums! Efter lite forsar och hårt paddlande tog vi rast vid en lagun med några små forsar där vi fick öva på att flyta med fötterna före i strömt vatten ifall vi skulle trilla i. Nog för att jag är äventyrlig av mig men höjder klarar jag inte riktigt av. Knappts ens att hoppa från en stenkant o ner i lagunen. 1,5 meter...för i hela helvete Lisa sa jag till mig själv. Du kommer faktiskt inte i på nåt annat vis! Nu hoppar du! MEN HOPPA DÅ! Ett, två, tre och hoooopp! Nu då! HOPPA ditt nervvrak till kvinna! Jajaj tänkte jag, jag kan ju bara dö, så jag hoppade! Och tro´t eller ej men jag överlevde! Överlag var forsen ganska tam men kul var det! Efter det fick vi god lunch på en restaurang och därefter hemfärd.



På kvällen var vi några som gick till ett litet salsa place. Så speciellt att se alla par dansa salsa, lite dirty dancing känsla över det. Djungel tours guiderna var där. ”Mowgli” som Lina dansade mycket med och Angel som först bjöd upp Anna. Hon var helt lyrisk efteråt, han instruerade så bra sa hon så jag sa på skämt att jag också ville dansa, fast egentligen var jag inte sugen. Men dans blev det i allafall och jag har fortfarande ett leénde på läpparna när jag tänker tillbaka. Så smidigt och fint de rör sig, vilka moves! Jösse nammen, det var både diverse lyft och böja på ryggen som en ostbåge. Han hade verkligen något speciellt den där Angel Moyota. Som han sa ”like the car toyota but M instead of T”. Varenda dans han bjöd upp mig till sa han till Göteborgs Andreas att ”han bara skulle låna mig lite ” haha! Jag sa inget men Anna nämnde lite senare att han inte var min pojkvän...

Dagen innan raftingen hade jag ridning på schemat. Guiden José mötte oss i receptionen till campingen där vi bodde. Därefter en liten promenad till stallet som låg i utkanten av staden. Sällskap hade jag av Rebecca, Irene och Camilla. Efter lite rådgörande om hur mycket erfarenhet vi alla hade blev jag tilldelad den vackra fuxen Diablo. Bara namnet gav mig stora självan. Att José därefter nämner i förbifarten att Diablo normalt inte rids av turister eftersom han bara lyssnar på José själv var inte heller speciellt tryggande. Oftast gjorde han inga dumheter, han gjorde bara...ingenting. Konstigt nog lyssnade han på mig, hästkraken. Riktigt härlig o sånt schvung i stegen.  En riktig räcer med för den delen! José tappade väl inte direkt hakan, men sa att han var imponerad och förvånad. Ja nog om det, turen var helt underbar och José(ärligt talat minns jag inte riktigt vad han hette så jag hittade på ett namn som jag förvisso tyckte lät bekant) visste det mesta som behöver vetas och lite därtill om natur o dess växtlighet. Bland annat om ett träd som kallades Draco. Skar man i barken blödde det rött som på en människa. Denna ”juice” var anticeptisk och användes  till diverse sjukdomar och andra plågor. Smörjde man den på huden blev man av med eksem och andra blesyrer. Blandade man ett par droppar i sitt vattenglas kunde det hjälpa mot en del hemsketer. Han berättade om en tysk väninna som led av någon slags form av cancer. Han skickade dessa droppar till henne. Cancern försvann inte med den stannade upp och har hållit sig ”vilande” under många år. Både jag och Irene blev väldigt berörda av hans story, hennes syster var visst sjuk i cancer. Efter ridturen tog vi oss till naturapoteket där José sa att vi skulle hitta Draco blodet. Tror vi länsade deras förråd. Så Agneta, nu får du ta och bjuda hem mig på kaffe nån dag, köpte nämligen en flaska med tanke på dig!


Det här var första delen på min resa med Rosa bussarna i Sydamerika, har tagit ett tag att komma igång. Skrev dagbok på det gamla hederliga sättet, för hand, under resans gång. Nu återstår bara arbetet att föra över det till datorn. Har fortfarande ingen direkt skrivlust...men jag vill så gärna berätta för er det fantastiska med mitt livs resa:-)