yrwalsreseskildring

Hittade ett inlägg i utkast korgen som inte blivit publicerat, så jag slänger ut det igen! 

Fortsättter med skrivandet av den där evigt långa listan, fast det är fortfarande kul. Älskar ju trots allt listor. Denna gång blir det;

När jag lagar mat, nr 3


Det stora avslöjandet som kommer att få er att tappa hakorna så det hörs ända till Guatemala;

Jag ÄLSKAR att gå i matvaruaffärer. Glöm saluhallar, delikatessaffärer, te-bodar. Nu snackar vi ICA, Coop, REMA 1000, Prix, Willys, Hemköp, Tesco. You name it!

Klurigheten ligger i att välja butik. Ibland har man inget val men ibland vill man helst handla lite i varje butik. Hemköp var en höjdare på prissänkningar av utgående varor, Willys har sina underbara yakitori kycklingspett, ICA åkrahallens delikatess är looovely, REMA 1000 har den bästa juicen, på Coop i Sverige har jag fortfarande personalrabatt samt den lilla jourbutiken på hornsgatan där man kan fynda bigtime. Bara tanken på att få plocka ut en väloljad  kundvagn med en plastfemma , lasta den full med goda ting(naturligtvis efter en välskriven lista) får mig att rysa av välbehag.

Men man ska definitivt inte förringa betydelsen av Hötorgshallen, Ost & deli  i Västervik eller Gott & The boden som förr fanns i Sala. Kan fortfarande känna lyckokänslan av att få gå in där med Mamma och köpa lördagsgodis. Lukterna, askarna med karameller  i, theburkarna i vinrött och svart, de greddelinfärgade prasslande papperspåsarna och till sist de två godmodiga, något stränga men alltid korrekt trevliga damer  som arbetade där. Litegrann som godisaffären i Pippi Långstrump om ni minns den?

AH! Jag höll på att glömma de asiatiska små butikerna. Thai-tanten i Västervik är helt underbart! Handlade mycket där när jag jobbade på Gusto. Hennes legendariska telefonsamtal till restaurangen; heeeemta kojiande NU! Klick. Curry pastorna de hade. Fick se dem i den turkiska butiken i Harstad häromdagen. Tyvärr var utgångsdatumet för 2 år sedan. Risvinäger hade de däremot. Men inga Noriblad. Suget efter sushi är STORT! Tänker ibland på arbetsdagarna då man kunde stoppa i sig en bit maki lite då och då. Nu förtiden slinker det istället ner nån lökring med aoli. Livet förändras och allt som omgärdar det hänger även det med i förändringarnas faser.

Kan nog inte sätta fingret på när intresset för födan vi intar började. Men jag hade en liten röd leksaksspis som stod vid sidan av den riktiga spisen. Där kunde jag följa med i min Mors matlagning. Det är nog inte från henne jag fått mitt intresse, eftersom hon rätt och slätt avskyr att laga mat. Trots allt så gör hon det, och hon gör det BRA! Många är de rätter jag förknippar med Mamma och som jag vårdar ömt. Ingen, absolut ingen, kan laga så god chili con carne som Mamma Siv. Korvlådan utan namn, hemmalagad pizza, fisk i ugn,  panerad torsk med potatismos o remoulad, köttsoppa.  Kan nog våga mig på att påstå att jag är uppvuxen med schysst hemmalagat käk. En o annan fabriksmodulerad maträtt har väl slunkit förbi. Exempelvis  APHELSCHRUDEL från Lidl! Ni måste prova den! Jag blir helt lyrisk när jag tänker på den! Wunderbart  färdigfabrisert i sin förpackning. Underbart frasigt skal med innandömme av  stora fina äppelbitar o saftiga russin. Därtill kommer ett par E-nummer.  Förstås.  Och nej, jag är inte sponsrad. Ännu.

Lagade väl till en o annan grillkorv med vita bönor i tomatsås vid tio års ålder. Mamma o pappa jobbade, så då slevade man i sig nåt i all hast tillsammans med Fia(hunden) eller Russell och Pontus(katterna). Därefter följde oftast vild lek med Maria, min barndomskompis. Läxor var oftast en syssla jag ignorerade. ”Har du några läxor idag Lisa?” ”Nej”

Tack o lov läste jag det mesta i skönlitterär genre som jag kom över, annars hade det nog ekat tomt däruppe.

Hemkunskapen på högstadiet. Jag och Johannes skulle laga en marsansås. Vispa ordentligt annars bränner det i botten säger våran lärare Doris. Naturligtvis bränner det vid alldelens katastrofalt. Helt sonika utan eftertanke byter vi kastrull med dem som hade en  förträfflig marsansås.  Vi får fina klappar på huvudet och smäcktande beröm(från en lärare som nog gärna hade upplevt lite mer aga i de moderna skolorna). Efter en stund får vi höra ett illvrål från köket bredvid. ”Vaaaaad HAR ni GJORT? Under ALLA MINA år har jag ALDRIG sett något liknande”. Där står vi med våra smöriga falska leenden och rör i våran tjocka fina marsansås. With no regrets and a big fat smile.

Vid femtonårs ålder börjar experimenterandet. Pasta räkssåsen. Jag mår illa. Kan inte ens nämna det. Usch. Couscous salladen. Stackars pappa; ”couscous? Baah...infödingsmat! ”

Räkssåsens historia kort o gott. Eller ja inte gott. Definitivt inte. Men Mamma och jag gjorde ett försök att i allafall smaka på den. Gjorde precis efter receptet(litar aldrig på recept nuförtiden). Koka räkskalen and so on. Sila, mixa, rosta hit o dit. Det luktade sannerligen gammal jävla ök i köket. Smaken var så vidrig, så fruktansvärd. Nu vet jag bättre. Jag äter inte varma räkor. Punkt slut. Möjligtvis skaldjur som vänts ner i något, så att de är lite ljumna.

Det får nog bli en del två på det här ämnet för jag har bara kommit halvvägs och har bättre saker för mig. VM i Holmenkollen exempelvis.

Förresten...tycker ni inte att cupcakes har blivit äckligt kommersiellt?  Ursäkta mig men det heter MUFFINS!  Fast...de är underbart söta.

Hur är det man säger? Upp som en sol, ner som en...måste googla. Allting googlas. PRECIS allting.
Det började med att jag misströstade lite, det fanns inte tillräkligt med timmar på nya jobbet. Så jag börjar så smått söka lite nytt. Sen får vi höra att det eventuellt kan bli en försäljning av krogen. Jahapp. Ska man avvakta eller röra sig vidare? Efter ett par dagar ryktas det om konkurs. OPA! Ja det var väl en himla tur att jag hade lite saker på gång. Idag kommer  smällen. Konkurs och ingen lön! Jommen TACK så himla mycket. Muchos Gracias! Obrigada! Nog för att jag gillar ägaren. Hederlig och snäll. Om än lite för snäll för sitt eget bästa. Fanns ju en o annan i personalstyrkan som hade tjatat sig till en fast anställning. Kan tänkas att vi får ut lön från ”den statliga lönegarantin” men om det gäller även oss som bara går på timme vet jag inte i nuläget. I så fall är det KRIS.

Nåväl, jag nämnde ju precis att jag hade lite på gång. Nämligen ett jobb. Stockholm baby! På finkrogen. MEN man ska inte ropa hej fören man är över ån. Jag ska dit men inte på provjobb utan bara för att känna av om JAG trivs. Har väl aldrig varit med om det i den här branschen. Oftast ska man fajtas om en plats. Med näbbar o klor, kliva över kadaver och lik. Lelle, köksmästaren, tyckte väldigt mycket om mitt CV. Vet inte hur många som sökt. Tänk om de ångrar sig? Baaaah.

Tror nog det kan lösa sig med bostad också. Har svarat på ett par annonser och en del har ringt tillbaka. Problemet är att man inte är där för att se lägenheten o träffa personerna. O´s gamla lägenhet kan också vara av intresse, men då måste jag ta mig ett litet banklån. Vilket i o för sig är värt varenda krona. Fick namnet på brorsans bankman, tog mod till mig i flera timmar för att göra det där samtalet. Ni vet ju allihopa hur svårt jag har för att prata i telefon. Hjärtat dunkar, blöta handflator. Å så svarar människan inte! Ett till sms till Bror; vad ska jag göra? Messa honom. Punkt. Så jag gjorde det. Inget svar. Ska det månne bli nattsvart igen?

Tar mig en tupplur efter att jag fått messet från Pia. Är så fruktansvärt ilsk(den uteblivna lönen ni vet). Så istället för att kedjeröka(som jag inte har råd med) så går jag och lägger mig. Ring ring. Lite klumpigt letar jag efter telefon, försöker hitta rätt knapp där man svarar på inkommande samtal. Hallå? Är du där? Hallåååå? Tillslut får jag igång apparaten. Får i allafall för mig att det är en av människorna vars bostadsannons jag svarat på. En blivande civilingenjör och en skivbolagssnubbe delade lägenhet med en designer från HM. Designer flickan skulle flytta hem till U.K så det skulle alltså bli ett rum ledigt. Så han ringer, låter oerhört trevlig. En sån där röst som man bara fastnar för. Svårt att beskriva. Behaglig på nåt vis.  Vi snackar lite alldagligt, givetvis om rummet, men lite om livet i övrigt. Det var alltså den namnlösa skivbolagssnubben. Sam hette kth ingenjören, vars mail de hade använt i annonsen. Vi avslutar samtalet med att skivbolagssnubben säger att han ska ringa upp ikväll igen, eller imorgon, han måste bara prata med Sam. Det går en stund. Pratar lite med Pia. Donar lite med disken. Tar ut hundarna på en kisstur. Slår mig därefter ner i soffan, fått för mig att jag ska kolla upp numret till skivbolagssnubben. Hade ju setat fint med ett namn på honom, tills nästa gång han ringde! Så jag mecklar med telefonen för att få fram numret, går in på uppringda samtal istället för mottagna. Men det inser jag inte just då. Så jag tar det sista numret, slår in det på hitta.se. Det går till min brors bankman, som jag blivit tipsad om eftersom jag eventuellt kan behöva ”det lilla lånet”. Jag mitt rikspucko tänker tillbaka på samtalet. Har ungefär världens sämsta närminne så det är rätt svart, eller i allafall jämngrått. Minns inga detaljer från samtalet och kan ju inte säga på rak arm att det var skivbolagssnubben, för jag har ju aldrig pratat med han förr. Det enda jag minns är en behaglig röst. Sjunker som en sten. Dyker tjutandes ner i soffan bakom hunden. Pia tittar förvånad på mig och utbrister ”Men VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!”.  ”Jaaaaaaaaaag har gjort bort mig fööööööör all tiiiiiid och EVIIIIIIIIIIIIIIGHET”. Mitt liv är över och jag kan lika gärna gå i sjön ungefär. Haha...efter en stunds tänkande över ond bråd död i mitt sinne samlar jag ihop mig själv och tittar i telefonen igen. Inser mitt fatala misstag. Hade ju bara kollat lite fel. Vilken hisnade känsla över att inse att jag inte behöver dränka mig själv. Ja ja ja jag överdriver.  Jag romantiserar mitt huvuds dunk i väggen till en ”gå i sjön episod med stor vit fladdrig klänning”. Dramatisk var väl mitt mellannamn?

Slutet gott allting gott. Förrutom det stora frågetecknet runt min lön. Som jag väldigt gärna vill ha. Nu.

   
Upp som en sol, ner som en pannkaka var det ju!

Hur kom vi hit? Efter alltför många vägskäl. Slitsamma uppbrott. Själadödande tystnader.  Jag la lock på mig själv, kvävde mig själv, svalde orden. Kanske inte till en början, jag ville ju bara vara som du ville att jag skulle vara. Att ge så mycket av sig själv så att det tillslut inte finns något kvar. Strama tyglar, tunnelseénde, det skulle bara vara du. Sparkade bakut, bockade, krumbuktade emellanåt. Fogade mig. Du fick mig dit du ville för att sedan ge mig lösa tyglar. Nu står jag där själv, förvirrad.  Du fick mig trots allt att växa. Växa till att ta mitt eget beslut. En plan du kanske inte hade räknat med. För nu är det så här. Nu satte jag punkt. Jag sa helt enkelt stopp. Jag orkar inte! Jag är sargad! Mitt hjärta läcker som ett såll för i helvete! Jag säger ”Låt mig vara!” men mitt hjärta skriker ”Rädda mig...snälla!”. Jag vågar inte gråta. Jag vågar inte gå tillbaka till den där kramen, den ljuva kyssen, känslan av din hand i min när planet lyfte. Din våta handflata när du torkade mina tårar.

Jag är svår och komplicerad att förstå. Svår att nå in på bara livet. Att komma innanför murarna. Men det kommer liksom med i paketet. Kanske har jag ingen exakt innehållsförteckning. Kanske den är rent av lögnaktig ibland. Ibland ler jag men gråter inombords. Ibland rinner tårarna men av frustration. Men mitt skratt är alltid högt och äkta. Detsamma är min kärlek till dig. En kärlek som får mig att le och gråta på samma gång. Jag får känslan av att jubla högt samtidigt som tusen knivar skär i mitt hjärta. Förtärande samtidigt som upplyftande. Jag ber om enkelhet men omedvetet suktar jag efter det svåra.

Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut, tom blick, ihåliga tankar. Hjärtat knakar som vid islossning. Snart snart spricker det. Sitter där på trappen mot trädgården. Hunden som kraffsar lite tafatt. ”Lisa snälla, klappa mig, jag är din, för alltid, klappa mig, snälla”. En len, vänlig brun blick. Pepparkorns ögon. Blicken som säger att allt kommer att ordna sig. En slick på kinden och en buff med huvudet. Salta tårar som slickas bort. Mjuk päls att begrava snyftningarna i.

Vad ska jag göra? Ett vägskäl i livet.  Vi hade ju planerat. Det skulle bli så bra. Varför sprang du iväg? Lämnade mig långt bakom. Jag hinner ju inte med! Vänta! Som ett vägskäl i en film, fyra vägar och bara en horisont att fästa blicken vid.  

En knuff i rätt riktning, så att jag kan resa mig från trappen och börja vandra, så smått. En hand att hålla en liten bit på vägen. Ny luft i lungorna så jag kan ta ett djupt andetag. Gnistan i ögonen får komma senare. Nu vill jag bara kunna resa på mig.

Just another day at work






Haft en hel hög med spektakulära filmupplevelser. Finns ju inte så mycket annat att fördriva tiden med. Det har jag nämnt förr va? Första tecknet på gaggighet är ju när man börjar upprepa sig och ens nära och kära nickar i samförstånd, "ja jo ja...mmm...vi vet...jo du nämnde det...hm...host host".
 Hjärnverksamheten har mjuknat ihop till en oooey gooey slisk smet.

Frozen river - Medelålders kvinna boendes i någon slags trailerhus. Blir övergiven av sin man. Inga pengar. Inget jobb. Hungriga barn. Börjar smuggla människor. Åker in i finkan. Slagsmål med någon slags canadensisk småtjyv.

The holding - Kvinna i yngre medelåldern. Lever med sina två barn på en gård med kossor. Inga pengar. Slitsamt liv. Tog livet av sin man för att han kladdade på dottern. Herr Psykopat(fängelsekompis till pappan) gör entré. Himla massa slagsmål. Mamma och döttrar dumpar Herr Psykopat i koskits-samlaren.

Once were warriors - Kvinna(medelålders igen) med en hög ungar samt en man med humörsvängningar och flink till att använda sin stora näve. Behöver väl knappt nämna att även de är fattiga. Speglar livet som Mauri på Nya Zeeland. Vet inte hur pass realistisk den är.

X - lite för skruvad för min smak. Lyxprostituerad vs gatuhora. Lite väl mycket kvinnomisshandel, men TJOHO de kommer igen. Kvinnor med stilettklackar kan både springa och sparkas. Dock vaknade jag upp under natten skrikandes för att jag tyckte mig se en av skådespelarna(den otäcka manliga puckot som vill ta kål på flickorna eftersom de hade "sett" för mycket) stå i dörröppningen. Mindre kul.


Igår provade vi förresten Kungskrabba med spaghetti och pesto. Uuuuunderbart delikat! Kanske lite som att äta rysk kaviar på knäckemacka, men ibland måste man ju tjusa till vardagsmaten för att få det lite guldigt i tillvaron. För övrigt var dagen helt åt helvete so to say.

Jahaja, solen skiner. Ska man något vettigt utav den här dagen kanske?