Hjärta o smärta
Dag 03 – Mina föräldrar
Mor och Far, Mamma och Pappa, Siv och Phil. Många är namnen de bär, många är rollerna de har spelat, många är känslorna de har framkallat.
Var börjar man beskriva den oändliga kärlek och respekt jag känner för dessa två. Jag har många gånger tagit dem för givet, kört över dem brutalt, bett dem dra åt fanders och sårat dem. Men jag har innerst inne vetat att jag alltid vill ha dem nära.
En del säger till mig att jag måste klippa banden, bli mer självständig och växa upp. Växa upp innebär för många det samhället kräver av människor i min ålder; barn-hus o hela konkarronen. Som en vän sa till mig, vår generation är på väg att växa upp gumman(då jag hade beklagat mig över en närstående förlovning/giftermål). Nej vaddå? Jag förstår inte?! Jag har definitivt vuxit upp och mognat men det behöver inte betyda att jag vill gå hand i hand med samhällets normer. Jag är just nu inte beredd att klippa några band till mina föräldrar, varför skulle jag vilja det? Jag känner inte att jag har bråttom med familjebildandet, varför måste det ske vid en viss ålder? Varför har människor så bråttom? Jag gör som jag själv vill, javisst svider det lite i folks ögon, men jag kan nuförtiden se humoristiskt på det hela.
Oron gnager alltmer för mina föräldrar. Att de en dag inte finns där. Oron eskalderade efter att min mamma blev sjuk för 1,5 år sedan. Jag fick höra det när jag stog och flippade hamburgare på MC dagarna i Västervik. Till att börja med lät det inte så allvarligt. Efter någon vecka fick jag höra att hon kunde ha dött. Jag kunde ha stått där och vara utan min mamma, bara stått där i leran på Hojrock o langat obetydliga hamburgare o revben med Postmästarn och skrattat oss hesa åt alla galna bikers. Utan min mamma. Det är som om jag är fem år i vissa skeden, vem vore jag utan stödet från min moder?
Lavinartat ökar oron mer och mer. Mycket beror det nog på att min familj tycks tro att jag inte kan bearbeta tunga besked och att de inte gärna vill delge mig dem, därför tror jag alltid det värsta, när det enda jag hör är tystnaden. Visst har jag sårbara sidor medans jag är helt sinnes stark på andra. Det är väl lite så alla människor fungerar.
Sidospår är jag duktig på. Att skriva känslosamt är jag ännu bättre på, och det är inte befriande att storlipa varje gång man skriver om något som får känslorna att virvla till som torra höstlöv på marken. Kalla det terapi.
Mamma och pappa alltså – de träffades i Australien – pappa kom till Sverige – och sen kom jag. Punkt slut. Ja så enkelt var det väl inte, säg mig en kärlekshistoria som är enkel så ska jag utnämna dig till Allvetaren Nr1. Mycket har de två fått vara med om, precis som hos mig så har det präglat dem, format dem till de personer de är idag. Vi kan inte anklaga dem för att ha haft tråkiga liv kan jag nog vara den första att påstå.
Mamma hon for till England som hushållerska vid 16 års ålder, vilket inte var alltför vanligt på 60-talet. Att hon dessutom uppfostrade min bror ensam, med hjälp av en väninna under tiden hon studerade till sjuksköterska är inte heller något att sticka under stol med. Hennes klokhet, värme och medmänsklighet är något jag ser upp till var dag. Hon ser det bästa hos alla, vare sig det gällde en praktikant(”alla har vi varit nya någon gång”) på hennes gamla jobb eller presidenten i Amerika. Hennes allra käraste ägodel måste vara symaskinen. Det fanns en vidunderligt rolig historia om hennes första symaskin och min bror som gick till symaskins affären och klagade å hennes vägnar(vilket hon inte visste om). Minns den inte men hoppas på att den kan berättas i kommentator fältet!
Pappa...han köpte sin första bil när han var 12 år! Efter det har det följt en inte alltför stor mängd av diverse fordon. Minns väldigt starkt när vi körde upp på parkeringshusets tak på Bryggeriet(område i Sala man dåförtiden inte vistades i vid mörkrets inbrott). Han hade sålt en gammal brun eller beige bubbla till en arbetskamrat. Där stog bilen totalt slaktad. Han måste ha känt både sorg och besvikelse. Nuförtiden läggs intresset på ångmaskiner(han har ett hundratal) och hans ångmaskinskompisar världen över. Sommartid är det Hilding the famous saling boat som gäller. Mycket kärlek har han lagt på dessa vattenburna farkoster. Minns jag rätt så arbetade han som båtbyggare först när han kom till Sverige. Där byggde han sin första båt, Drifter, i ferrocement(?) som jag i alla år trodde jag skulle få ärva. Men icke, Drifter fick flytta till Oxelösund. Drifter blev en gång kallad tvålkopp av en rubbad stockholmare, fick en craving för att spotta honom i ansiktet samt be honom och hans miljöförstörande vrålåk sjunka till havets botten. Dock var jag bara 11 år.
Far min,vi är så lika till sättet. Det är svårt att skriva rättvist och sakligt. Det rör upp känslor som jag har svårt att förstå mig på. Lynniga är vi båda två, känslomänniskor. Till skillnad från mig visar han inget, men han är ju trots allt karl. Många var åren då vi hamnade på kant med varann. Nu tror jag vi tillslut har en förståelse och en stor portion respekt för varandra. Många är de gånger han har ställt upp för mig utan att beklaga sig, när jag har behövt honom.
Jag vill stanna tiden, jag vill att de ska finnas där med mig, jag vill inte att tiden skall ha sin gång! Jag hatar att se dem åldras, att veta att de en dag inte finns där längre. Vem ska jag vända mig till när det gör ont i hjärtat? Vad händer när jag inte kan åka till Ölboms längre? Vem ska säga till mig i telefon att det är så tomt utan dig Lisa, när jag har åkt hem till mitt igen? Vem ska beklaga sig över min utländska kokkonst(couscous är infödingsmat)? Vem ska hämta mig på stationen med min älskade lilla hund som krafsar sönder bilen i sin iver att ta sig ut och hälsa på mig? Vem ska säga att jag ska hålla hårt i pengarna(där jag kontrar med ”Mamma du köpte faktiskt en dräkt för en hel månadslön när du var ung så du ska inte säga något!”)...
Här står jag utan svar
