yrwalsreseskildring

Sitter vid köksbordet, Sara springer omkring och tjatar om mat.Katten Sara då. Jim Carrey vrålar i mitt öra från tv:n som mamma ska envisas med att stänga av.
Dagarna har gått snabbt, har snart hunnit vara hemma en vecka. Hade storslagna planer in i minsta detalj men inget har väl egentligen blivit av. Men jag hade en underbar kväll på Månsols utvärdhus med Anette och Salma. Därefter sov Salma över hos och vi spelade vändtia(ölboms regler!) hela kvällen. Har faktiskt träningsvärk i magen, man skrattar aldrig så mycket som när man umgås med mina brorsdöttrar. Nu har jag ju bara monstret här hemma, Pernilla är ju i Australien. Så påsk utan La familia. Minns när de gömde påskägg åt oss i spökhuset, ett gammal övergivet hus i närheten av där vi bor. Stackars Pernilla var ju så rädd så hon nästan pinka ner sig ;)

Varit med mamma in till stan för att se Salma uppträda med sin teatergrupp. Fantastiskt duktiga o roliga!

   

Vädret har varit helt otroligt. Spenderat större delen av dagarna i en solstol på verandan medans pappa har jobbat hårt med nåra elgrejer på vinden och mamma har sytt på sina lapptäcken. Jo just det, stickningen av min sjal går bara fint, tyvärr är garnet slut vilket jag måste göra något åt.

Måste ta mig till Stockholm nån dag o hämta ut min mobil. Stört att jag måste åka ända till Stockholm. Ska försöka träffa lite vänner o göra en turistig dag av det. Tråkigt bara att Gröna Lund inte har öppnat än.

Tjugotvå timmar senare undrar jag om jag tog rätt beslut att lämna Tjeldsund? Visserligen sjöng min chef en av Abbas sånger, ”If you change your mind”! Jag kontrade med ”The winner takes it all”.

Man måste våga för att vinna right?

Vad är nu detta jag har hört så mycket om, att det skulle vara vår i Sverige? Visserligen har jag bara kommit till Bollnäs(vilket i mina ögon fortfarande är Norrland) o här var det grått, halmfärgat och brunt. Den där värmen som alla skryter om verkar också ha dunstat, visserligen är klockan bara sju på morgonen så den har en stund på sig att komma igen.

Natten har varit ganska förfärlig. Somnat till i perioder, men kudden var katastrof, som att sova på en gråsten, fick klaustrofi av krypa-i-lakanet och oroade mig konstant för att jag skulle prata, mumla eller röra på mig alltför häftigt i sömnen. Sover man i samma rum som någon man känner är det väl ingen större fara, men när det bara är främlingar runt omkring en vill man ju visa sig från sin bästa sida. Så tro det eller ej, jag gick upp vid halv sju, slog mig ned i restaurang vagnen för frukost(dyr och torftig). Tycker ändå det är ganska rofyllt att åka tåg, om man inte har någon tid att passa. Började i mycket god tid att oroa mig för hur jag skulle ta mig av tåget. I dessa tider får man kliva av rätt raskt då tågen allt som oftast är i tidsnöd. Liten ryggsäck, kameraväska, stor ryggsäck och en sjuhelvetes stor resväska. Planen var att helt sonika slänga allt inklusive mig själv utför tågdörrn och hoppas på att någon skulle ta emot mig. Lyckligtvis stod Mamma, pappa och Bugsy precis utanför min tågvagn så det gick smärtfritt och inga liv gick till spillo.

Stationen i Uppsala har varit under konstruktion en längre tid så vi lyckades på något vis tappa bort Mamma och Bugsy på väg till bilen. Som väl var återfanns de ganska snabbt på en intill liggande perrong.

Foten innanför dörrn i Ölboms residenset och lugnet belägrade både kropp o sinne. Tog en promenad med Bugsy, solen tittade fram, inte en snöfläck så långt ögat kunde nå och blåsipporna smyckade backarna i stora blå fläckar.

Bokat tid hos Nikita imorrn för klipp och färg. Hade sån tur att Linn fortfarande var kvar som lärling där. Enormt duktig och himla trevlig!

Ska dessutom passa på att ordna ett nytt pass och höra mig för varför jag inte fått någon skattsedel.

Håller på med ett litet projekt. Drömde häromnatten att jag stickade en stor luftig halsduk, en sån där som man snor runt halsen som inte har någon ände. Den skulle bli i alla regnbågens färger, i fluff-fluff garn(tror det kallas mohair). Så nu har jag rotat i Mammas garnförråd, funnit massa fina färger och faktiskt kommit en bit på vägen. Blir inte riktigt som jag såg i drömmen, men allt kan ju inte bli som visionerna man har.

Nu är jag alltså på väg hem. Eller hem och hem. Jag är den eviga vagabonden som egentligen inte har något jag kan kalla hem. Men så länge mitt barndomshem står kvar och mina föräldrar håller det troget väljer jag att kalla det för mitt hem.

Alla kommer naturligvis att ställa den den stora frågan; Hur har du haft det?

Självklart ska man få göra det, men ärligt talat vet jag inte vad jag ska svara. Can you create the perfect answer to the unanswerable question? Har man verkligen bara ett och samma svar? Jag tror man skapar sin tes grundat på vem som stället frågan. Att få häva ur sig lite gnäll o slippa se positivt och ljust på det hela medans man till någon annan framhäver och glorifierar de delar som tål att visas i dagsljus. Vilket givetvis får oss att tänka på ”var dig själv” klischén. Undrar om jag tagit upp det nån gång innan. Säkert.

I grund och botten uppför vi oss olika mot olika personer. Eller handlar det om olika sätt att uttrycka sig på? Att ens personlighet ändå är en solid grund och att man därefter har olika uttryck beroende på vilken omgivningen är?. För kom inte och säg att du uttrycker dig på samma sätt när du umgås med din Farfar som när du är omkring dina tjejkompisar?

Vilken samling av olika slags människor som samlat i vår tågkupé. Vi har fashionabla damen, exklusiva schyssta kläder, grått hår i ultracool modern kort frisyr, uppsala dialket. Känner igen henne, tror hon är politiker. Därefter den ryska post-order hustrun från Gällivare med falskt blondt hår men ett äkta léende. Hon var så snäll och bytte säng med mig, ganska omöjligt att sova i en överslaf 2,5 meter upp i luften när man har min höjdskräck. Tredje damen är en 100 % friluftskvinna(dock från stockholm) som klev på i Abisko. Och så har vi då mig. Hur ska vi beskriva mig då? Jag har inte något direkt säreget drag. Undrar vad folk tänker när de ser mig; lycksökare, friluftstant eller Margret Thatcher den yngre?

Skall somna till lukten av lägereld och chanel n°5

Det här var ingen bra blogg. Jag är definitivt inte under isen(förrutom att jag snart DÖR av nikotin abstinens), jag är inte tillräkligt intresserad utav det jag skriver om(förrutom de intressanta person skildringarna av mina medresenärer) och jag måste skriva med TYSTA tangenter(haha...) då de andra sover.

Känner faktiskt i hela kroppen att jag är i Sverige nu. Underbart. Har aldrig känts så bra att komma hem. Bara 14 timmar kvar tills jag landar i Sala

Tänkte inte behandla något djupsinnigt och intressant ämne. Bara förtälja att det nu är 10 dagar till jag åker hem till underbara Sverige!

Ikväll är det fest i grillbura här på jobbet, ska bjuda några av flickorna på lite käk innan. Chicken tikka i all sin enkelhet. Därefter PARTY med ryssarna haha! Klackarna i taket! Meeeen vad dagen går sakta när man väntar på nåt roligt...