Lägereld och chanel n°5
Nu är jag alltså på väg hem. Eller hem och hem. Jag är den eviga vagabonden som egentligen inte har något jag kan kalla hem. Men så länge mitt barndomshem står kvar och mina föräldrar håller det troget väljer jag att kalla det för mitt hem.
Alla kommer naturligvis att ställa den den stora frågan; Hur har du haft det?
Självklart ska man få göra det, men ärligt talat vet jag inte vad jag ska svara. Can you create the perfect answer to the unanswerable question? Har man verkligen bara ett och samma svar? Jag tror man skapar sin tes grundat på vem som stället frågan. Att få häva ur sig lite gnäll o slippa se positivt och ljust på det hela medans man till någon annan framhäver och glorifierar de delar som tål att visas i dagsljus. Vilket givetvis får oss att tänka på ”var dig själv” klischén. Undrar om jag tagit upp det nån gång innan. Säkert.
I grund och botten uppför vi oss olika mot olika personer. Eller handlar det om olika sätt att uttrycka sig på? Att ens personlighet ändå är en solid grund och att man därefter har olika uttryck beroende på vilken omgivningen är?. För kom inte och säg att du uttrycker dig på samma sätt när du umgås med din Farfar som när du är omkring dina tjejkompisar?
Vilken samling av olika slags människor som samlat i vår tågkupé. Vi har fashionabla damen, exklusiva schyssta kläder, grått hår i ultracool modern kort frisyr, uppsala dialket. Känner igen henne, tror hon är politiker. Därefter den ryska post-order hustrun från Gällivare med falskt blondt hår men ett äkta léende. Hon var så snäll och bytte säng med mig, ganska omöjligt att sova i en överslaf 2,5 meter upp i luften när man har min höjdskräck. Tredje damen är en 100 % friluftskvinna(dock från stockholm) som klev på i Abisko. Och så har vi då mig. Hur ska vi beskriva mig då? Jag har inte något direkt säreget drag. Undrar vad folk tänker när de ser mig; lycksökare, friluftstant eller Margret Thatcher den yngre?
Skall somna till lukten av lägereld och chanel n°5
Det här var ingen bra blogg. Jag är definitivt inte under isen(förrutom att jag snart DÖR av nikotin abstinens), jag är inte tillräkligt intresserad utav det jag skriver om(förrutom de intressanta person skildringarna av mina medresenärer) och jag måste skriva med TYSTA tangenter(haha...) då de andra sover.
Känner faktiskt i hela kroppen att jag är i Sverige nu. Underbart. Har aldrig känts så bra att komma hem. Bara 14 timmar kvar tills jag landar i Sala
