yrwalsreseskildring

Är helt i extas över mitt "beslut"! Har setat hela dagen med bildredigering och design av min blogg. Tankarna har malt på. Tillslut kom jag fram till en passande hobby(dagarna kan bli rätt långa här utan sysselsättning).

SÅ

jag har hittat en distanskurs i foto och jag ska införskaffa en passande systemkamera






That´s all folks!

Vad vore vi utan våra drömmar? Visioner och mål, någonting att sträva emot.

 Ett fluffigt vitt moln på en klarblå himmel, en klarröd ballong i en sprudlande glad flickas hand. Ett barns enkla lyckliga önskan om att skutta på molnen med änglarna, att få dela vardagens lek med den röda ballongen som fångade deras intresse på marknaden i stan.

En vuxens drömbild är en krokig resa. Den tar omvägar och stannar för rast. Ibland blir det motorstopp, förhoppningsvis kommer det en vänlig själ och knuffar  på. Ibland har man ett ton med bromsklossar hängandes efter ”drömmen”. En vuxen människas drömbild måste alltid ha drivmedel för att hållas i livet.

Alla har vi väl olika drömmar, visioner och målbilder. Ingen kan säga om någonting är rätt eller fel. Själv fungerar jag så att jag måste ha någonting att se framemot för att hålla mig upprätt och på jorden.  Då pratar vi om en verklig, fysisk dröm, något att sträva efter med en specifik händelsedag eller ett specifikt mål. Att gå dag efter dag och inte ha något att se upp till(långsiktiga mål – visioner) eller något att se fram emot(kortsiktiga mål – små pauser på vägen), skulle få mig huvudstupa ner i diket fullt med lervälling.

Så jag hittade en gammal målbild jag gjorde när jag pluggade ledarskap, får väl erkänna att jag inte hade skänkt den många tankar genom åren, men konstigt nog hade jag avverkat delmålen ett efter ett, även kunnat hålla mig till den tidsplanen jag hade satt upp. Det stora målet, visionen, ledstjärnan att sträva efter har jag ännu inte kommit till. Jag har varit på väg flera gånger men insett att jag inte är mogen för det ännu. Tidsplanen säger 10 år, vet inte om jag menade precis om tio år, inom tio år eller bara ett cirkum cirkus sisådär. I allafall fick den mig att lugna mig, allt är inte tvunget att hända just nu, man måste drömma också...massor!  Jag tror att man ältar idéerna i sina drömmar om och om igen just för att pröva deras hållbarhet.

Ja det här nu med att jag ska hålla mig ur diket och akta mig för leran höhö. Kände mig som alla vet färdig med Västervik, ett antal incidenter påskyndade processen därifrån, vilket därpå förde mig till Evenskjer i Norge. Sådär ja...då var ett delmål avklarat...dags för nästa. Kanske genomlyser jag rastlöshet, men så är det inte riktigt. Jag måste bara ha något att fokusera på. Har ju gärna velat ut o se världen, inte jobba, utan RESA, SE och UPPLEVA. Så häromdagen använde jag en facebook app(som ett test), där just app:en räknade ut vad som var ens idealiska yrke. Ett skämtsamt test måste tilläggas. Jag skulle alltså bli reseledare för Rosa bussarna, som ordnar och trafikerar resor världen över. Vilket fick en gammal undanskymd dröm att vakna till liv. En dröm jag stoppat långt in bland minnen och drömmar, kanske en sån där barnslig dröm som inte alltid är uppnåbar. Trodde jag då, men nu i vuxenvärlden ligger den helt plötsligt där framför fötterna på mig. Helt 100% möjlig att genomföra. Lite skrämmande är det allt att inse vad man kan göra och åtstadkomma, sådant som man med en 19 årings ögon ansåg vara omöjligt.  Nu menar jag förstås inte att jag säga upp mig o ge mig ut i världen och resa runt i flera år, det här handlar om en 6 veckor långresa, på ett ungefär, beror lite på vart i världen man vill. Finns många resor men har hittills fastnat för Centralamerika.

För att komma tillbaka till mitt förra inlägg, det också om drömmar, men de nattliga drömmarna o mardrömmarna. Eller som vi säger här i Norge; Mareritt. Härligt ord! Fick en fantastisk kommentar från Sofie, kompis till mig från tiden på Hotelleri i Jönköping. Har tänkt på hennes drömmar hit o dit, analyserat lite i det undermedvetna. Ska återkomma till henne med vad jag tror när jag tänkt färdigt

Ännu en gång har jag fördjupat mig i diskussioner med mig själv när jag bara ville att ni skulle veta att jag hade något nytt att se framemot, Centralamerika! Men det är givande att skriva, det trollbinder. Att sen få kommentarer om att orden man sätter på pränt, ens egna tankar som sedan översätts till språk och bokstäver på ett papper, intresserar någon. Fast jag är väldigt otålig, korrektur läsning är inget för mig. Det kommer från hjärtat, och tål inte att läsas om, inte av mig själv i allafall!

Dessutom har jag ett bröllop att se fram emot! En nära vän till mig, Caroline, gifter sig med sin prins i sommar. Hoppas man kan få ledig!

Sitter här med ett schmuck internet. Har varit hyffsad uppkoppling ett par dar men nu ballar den ur. Man blir allt lite ställd, att inte ha någon kontakt med omvärlden. Fast vänder man på det så får man annat gjort också, skriva lite, läsa lite eller varför inte promenera upp till jobbet och terrorisera kollegorna. Blir ett senare alternativ. 

Drar mig för bloggskrivandet om jag ska vara ärlig. Vem skriver man för egentligen? Vore ju en lögn att säga att man skriver för sig själv, då hade man ju lika gärna kunnat använda sig av en egen, privat dagbok. Så givetvis är det för andras ögon man sätter sina ord på pränt. Oftast blir det ämnen man tar upp som berör en själv väldigt mycket, som mitt förra inlägg om hur mycket jag saknade min familj. En jobbig process att ta sig igenom, att omvandla sina känslor till ord. Men samtidigt kan man ju se det som någon slags bearbetning. Så slutklämmen blir alltså att man skriver både för sig själv och för andra.

Drömmar alltså;  

”Drömmar är som ett öppet fönster mot en vidare värld, där man själv lever fast man inte riktigt vet om det. Drömmen kompenserar din medvetna ensidighet, din begränsning. I drömmen använder du mycket mer av din hjärna än när du är vaken”, säger Erik Nisser, drömcoach och utbildad vid Institutet för drömpsykologi i Stockholm.

Varje morgon när jag vaknar är jag helt och fullkomligt slut. Mina drömmar är otroligt färgstarka och jag kommer ihåg varenda detalj; drömmen om min och Pernillas avfärd, den om gudstjänsten på en fotbollstadium med Olle, en annan dröm om Josefin som gör bort mig inför tusentals människor.

Vi vet ju alla att vi drömmer för att bearbeta våra känslor, situationer vi har varit med om som vi kanske inte förstår eller för att förbereda oss på nya situationer, något som ligger i framtiden.

Den första drömmen jag nämnde handlar om mig och min brorsdotter Pernilla. Vi skall båda lämna Sala(vilket vi även har gjort i verkligheten, hon åkte dock någon månad innan mig). Min bror, hennes pappa, skall skjutsa oss till tågstationen i hans nya SAAB som lyser vitt som vitaste nysnö. Pernilla, klädd i sin vita studenklänning och studentmössa sätter sig i baksätet. Min mamma och pappa ska även följa med för att vinka av oss. När allt har packats in visar det sig att jag inte får plats. Jag säger att det inte gör något, jag kan ta cykeln istället. Min bror blir märkbart irriterad på mig. Han binder fast ett rep bakpå bilen och säger att jag lika gärna kan åka snålskjuts med dem om jag nu promt ska åka. Min ryggsäck får jag ta på ryggen, den får inte plats.  Cykeln är klarblå, upplever den som en lite underlig modell med två ramar. Kanske inte helt bekväm men det funkar. Färden börjar och det är vingligt, jag försöker hålla mig upprätt, väskan tynger o skaver. Jag ser nacken på Pernilla, hennes långa fina hår och hennes bländande vita studenmössa, brunbränd o fräsch. Jag ser min mor i baksätet, hennes lite gråsprängda kortklippta frisyr, hennes glasögon utan bågar, den röda tröjan. Jag ser att hon skrattar med min bror och Pernilla.  Jag älskar att se när min mor skrattar! Min Far sitter i framsätet bredvid min bror som kör. Men han sitter blickstilla och deltar inte i konversationen eller skratten.

Vi kommer fram till rondellen vid Åkrahallen i Sala, efter den kommer vi in i ett bostadsområde med lägenheter och affärer på bägge sidor av vägen. Det är inte som det ser ut i nutid men ändå känner jag igen mig. Cykeln börjar vingla och jag faller och tappar repet. Bror min stannar bilen och är den enda som kliver ur. Jag reser mig och ser att jag har rivet upp en tjock V formad flik på högra armbågen, ända in till benet. Han är fortfarande märkbart irriterad när han ser att jag har ”dragit på mig” en skada.  Han tittar på mig och himlar med ögonen, säger att han inte har tid för Pernilla ska ju åka iväg och sätter sig i bilen igen och åker iväg. Det är det sista jag ser av min familj, den enda som vänder sig om med tårar i ögonen är min Far. Jag är medveten om att mitt sår måste sys, men gräver efter en gasbinda i min ryggsäck. Finner en gasbinda som är så vit så det skär i ögonen, vitare än bilen, studenmössan eller klänningen.  Rullar den runt armbågen o börjar förbereda mig för att ta mig vidare mot tågstationen. Känslan av att inte ge upp är så starkt, men ensamheten och utanförskapet knackar på mitt hjärtas dörr också

Ja nu när jag har förvandlat den här drömmen till ord så ser jag det lite klarare. Visst kan man tillgå drömtydning på internet, men den bästa tydningen är den man gör själv. Minns många gånger när jag och Mamma Siv har diskuterat drömmar hit o dit och vad de kan betyda.  Tror att jag fortfarande känner att jag måste bevisa för min far att jag kan också, se mig! Fast jag vet att han alltid har sett till mitt bästa, men det kanske inte är fören nu som jag har insett det.  Drömmen visar ju även på att jag känner att jag är en blytyngd runt ankeln på min familj.

Att jag sen aldrig har sett till mina föräldrars bästa är jag fullt medveten om, något som har tyngt mig i många år. Senast dagen innan jag åkte fick jag en påminnelse om historien med pelarborrmaskinen och min far...en historia som har hängt över mig sedan dess.

Ja ännu en gång har jag bevisat för mig själv att det är smärtsamt att skriva, men det behövs väl bearbetas. Det var den första drömmen, sen kommer drömmen om Olle och Josefin, men det får bli en annan gång.  Jag bör väl även berätta om hur det går på jobbet också, men även det får bli ett annat kapitel. Tror jag ska ringa mamma o pappa ikväll även om det kostar multum. Saknar dem...

Det blev ett rätt så känsligt inlägg, en negativ klang. En vän till mig har bloggat om det positiva tänkandet, har många tankar runt det och ska nog skriva om det en vacker dag. Om att jag inte tror på 100% positivt tänkande var dag. Jag tror det kan bli en fara i att lägga lock på alla negativa tankar och känslor. Man måste ta dem till sig, bearbeta och på så sätt komma fram till ett positivt tänkande.  Ja även det här får bli ett annat kapitel!

Nu har jag hunnit vara i Norge i fem dagar. Installerat mig i min lilla stuga och funnit mig tillrätta på jobbet. Kan väl börja med avfärden från Sala. Mitt hjärta gick itu av att skiljas från Bugsy o min kära far. Mamma följde med mig på tåget från Sala till Uppsala, tack o lov med tanke på vad som skulle komma att hända. En gigantisk backpacker ryggsäck o en megodront tung storleken större resväska att bära på, så det var lite pickel att komma på o av tåget men med Mors hjälp gick det finemang. Väl framme i Uppsala klev vi av tåget...och visste inte var vi var! Helt ombyggt, gick inte att känna igen sig alls. Tillslut hittar vi till rätt perong, som dock var uppdelad på tre, så vi chansar på att tåget skulle stanna på Norra delen av perongen vilket hade varit logiskt. Som vi alla vet så är logiskt inte alltid rätt.  Tåget stannade en BRA bit längre bort, så vi fick springa...och springa...och springa. Min stackars lilla mamma hade den något större resväskan att släpa på och jag hade ryggsäcken som vägde ton. Hann på tåget med nöd o näppe men fick bara ett par sekunder att ta adjö av varandra. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det.  Tågdörren som sakta glider igen med ett svischande ljud, den barnsliga hulkande gråten, mamma som springandes följer tåget en bit. Åh va jag saknar min mor o far! Trots att man är 30 fyllda så är man alltid en liten flicka innerst inne som höjer sina föräldrar till skyarna o inte vill släppa taget om dem. För att inte tala om min älskade lilla puppydog Bugsy.

Väl på tåget så släpade jag iväg mina väskor mot min kupé där det satt två norrländska damer,  så jag stog där och tittade ett tag o funderade över hur jag skulle få plats. Dessa sovkupér är inte stora kan jag säga.  Allt kändes övermäktigt och ville bara hoppa av tåget och åka hem. Då kommer den trevliga tågvärden som hade sett mig ta farväl av mamma, jag börjar riva efter biljetten medans tårarna sprutar.  Då säger han nåt så fint som jag aldrig kommer att glömma; att det här ska vi ordna, biljetten tar vi sen, man får vara ledsen. Medmänsklighet! Tågvärden tar mina väskor till bagageutrymmet och damerna reser på sig och välkomnar mig in i kupén.  Under stoj o stök medans de bäddar min säng får de mig att berätta om varför jag är ledsen, vart jag är på väg o lite till om mitt liv. Tillslut skrattar vi gott allihoppa och mitt hjärta ler lite igen.  De beger sig därefter mot restaurang vagnen  och bjuder med mig att äta middag med dem, men först ringer jag mamma för att få höra hennes röst och att hon är okej efter hennes språngmarsch. Är så rädd om henne...efter förra sommaren har man lärt sig att uppskatta livet och det man har på ett helt annat sätt.

Efter lite middag lägger jag mig i min säng, kollar lite på film o somnar tidigt. Mysigt att sova på tåg men inte så härligt med snarkande tanter i samma kupé! Ett par timmars sömn så vaknar jag till när vi har stannat till i Gällivare. Helt otroligt att vakna till ett snötäckt svensk landskap man inte är van att se! Begav mig till restaurangvagnen för lite frukost o snacka lite skit med tågvärdarna. Jag var tydligen den enda som åkte med på tåget hela resan, brukar inte hända så ofta. Väl tillbaka i min kupé var det dags för damerna att stiga av i Kalix tror jag det var. Satt en lång stund o bara njöt av utsikten från mitt fönster i kupén. Hade några timmar kvar att spendera så jag tänkte att det nog kunde vara skönt med en tupplur. Vaknar till strax före Riksgränsen. Utsikten har förändrats ännu en gång, ser ut som om man befinner sig i Franska alperna! Definitivt ska jag ta mig tid att fara dit för lite skidåkning.  Tågvärden ropar ut att vi precis har passerat gränsen mellan Sverige och Norge. Inte förens då slår det mig att jag är nästan så långt norrut man kan komma, ovanför polcirkeln! Därefter förändras naturen ännu en gång, fortfarande snöklädda fjällstoppar men inte så mycket snö runt om på markerna, de stora mäktiga fjordarna gör sitt intåg.

 Pang, tjoff, bom så är vi framme i Narvik! Där sitter jag o njuter av utsikten och har inte förstått att vi har kommit fram haha! Turligt nog är det änd stationen, så jag plockar ihop mina prylar i godan ro och börjar ta mig av tåget.  Tåget har kommit fram något tidigt så där står jag på perongen, in the middle of no-where känns det som.  Helt alena. Känner tårarna på väg igen, att jag vill hoppa på tåget hem igen men då kommer min chef Anders som är där för att hämta mig. Otroligt trevlig och pratsam. Framför oss har vi en bilfärd på 1,5 timme till Evenskjer. Jag förstog  hans norska väldigt bra, men jag tror dock han gjorde sig till och pratade rätt så sagta och brukte lite svenska ord! Vi snacka om ditt o datt ända fram till hotellet och restaurangen. Så äntligen var vi framme vid mitt mål; Tjellsundsbro kro & hotell. Min första upptäckt är att jag hade minus noll täckning på mobilen, ville ju bara ringa hem o säga att jag kommit fram hel och välbehållen. Till kvällen efter att lite meckande med inställningar på telefonen fick jag den tillslut att fungera! Vilken lycka att kunna ringa hem o höra de röster jag älskar mest av allt i hela världen! Tillbaks till framkomsten till Tjellsundsbro! Anders visade runt mig på restaurangen och hotellet, alla hälsade så glatt och jag fick träffa Alex igen! Anders sa att du må tro att de är glada att se dig, de har väntat på dig! Sånt är skönt att höra.

Sedan visade han mig till min stuga jag skulle få bo i, som låg en liten bit bara från krogen. Ett rum med pentry, stort badrum, golvvärme(!) och panorama fönster mot fjorden och fjällarna! Fick höra idag att Hurtigruttsfärjan går förbi på fjorden precis utanför här. Excotik so say!

Förtäljer mer en annan dag om arbetslivet, i det stora hela så trivs jag alldelens förträffligt!