Excotic so say!
Nu har jag hunnit vara i Norge i fem dagar. Installerat mig i min lilla stuga och funnit mig tillrätta på jobbet. Kan väl börja med avfärden från Sala. Mitt hjärta gick itu av att skiljas från Bugsy o min kära far. Mamma följde med mig på tåget från Sala till Uppsala, tack o lov med tanke på vad som skulle komma att hända. En gigantisk backpacker ryggsäck o en megodront tung storleken större resväska att bära på, så det var lite pickel att komma på o av tåget men med Mors hjälp gick det finemang. Väl framme i Uppsala klev vi av tåget...och visste inte var vi var! Helt ombyggt, gick inte att känna igen sig alls. Tillslut hittar vi till rätt perong, som dock var uppdelad på tre, så vi chansar på att tåget skulle stanna på Norra delen av perongen vilket hade varit logiskt. Som vi alla vet så är logiskt inte alltid rätt. Tåget stannade en BRA bit längre bort, så vi fick springa...och springa...och springa. Min stackars lilla mamma hade den något större resväskan att släpa på och jag hade ryggsäcken som vägde ton. Hann på tåget med nöd o näppe men fick bara ett par sekunder att ta adjö av varandra. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Tågdörren som sakta glider igen med ett svischande ljud, den barnsliga hulkande gråten, mamma som springandes följer tåget en bit. Åh va jag saknar min mor o far! Trots att man är 30 fyllda så är man alltid en liten flicka innerst inne som höjer sina föräldrar till skyarna o inte vill släppa taget om dem. För att inte tala om min älskade lilla puppydog Bugsy.
Väl på tåget så släpade jag iväg mina väskor mot min kupé där det satt två norrländska damer, så jag stog där och tittade ett tag o funderade över hur jag skulle få plats. Dessa sovkupér är inte stora kan jag säga. Allt kändes övermäktigt och ville bara hoppa av tåget och åka hem. Då kommer den trevliga tågvärden som hade sett mig ta farväl av mamma, jag börjar riva efter biljetten medans tårarna sprutar. Då säger han nåt så fint som jag aldrig kommer att glömma; att det här ska vi ordna, biljetten tar vi sen, man får vara ledsen. Medmänsklighet! Tågvärden tar mina väskor till bagageutrymmet och damerna reser på sig och välkomnar mig in i kupén. Under stoj o stök medans de bäddar min säng får de mig att berätta om varför jag är ledsen, vart jag är på väg o lite till om mitt liv. Tillslut skrattar vi gott allihoppa och mitt hjärta ler lite igen. De beger sig därefter mot restaurang vagnen och bjuder med mig att äta middag med dem, men först ringer jag mamma för att få höra hennes röst och att hon är okej efter hennes språngmarsch. Är så rädd om henne...efter förra sommaren har man lärt sig att uppskatta livet och det man har på ett helt annat sätt.
Efter lite middag lägger jag mig i min säng, kollar lite på film o somnar tidigt. Mysigt att sova på tåg men inte så härligt med snarkande tanter i samma kupé! Ett par timmars sömn så vaknar jag till när vi har stannat till i Gällivare. Helt otroligt att vakna till ett snötäckt svensk landskap man inte är van att se! Begav mig till restaurangvagnen för lite frukost o snacka lite skit med tågvärdarna. Jag var tydligen den enda som åkte med på tåget hela resan, brukar inte hända så ofta. Väl tillbaka i min kupé var det dags för damerna att stiga av i Kalix tror jag det var. Satt en lång stund o bara njöt av utsikten från mitt fönster i kupén. Hade några timmar kvar att spendera så jag tänkte att det nog kunde vara skönt med en tupplur. Vaknar till strax före Riksgränsen. Utsikten har förändrats ännu en gång, ser ut som om man befinner sig i Franska alperna! Definitivt ska jag ta mig tid att fara dit för lite skidåkning. Tågvärden ropar ut att vi precis har passerat gränsen mellan Sverige och Norge. Inte förens då slår det mig att jag är nästan så långt norrut man kan komma, ovanför polcirkeln! Därefter förändras naturen ännu en gång, fortfarande snöklädda fjällstoppar men inte så mycket snö runt om på markerna, de stora mäktiga fjordarna gör sitt intåg.
Pang, tjoff, bom så är vi framme i Narvik! Där sitter jag o njuter av utsikten och har inte förstått att vi har kommit fram haha! Turligt nog är det änd stationen, så jag plockar ihop mina prylar i godan ro och börjar ta mig av tåget. Tåget har kommit fram något tidigt så där står jag på perongen, in the middle of no-where känns det som. Helt alena. Känner tårarna på väg igen, att jag vill hoppa på tåget hem igen men då kommer min chef Anders som är där för att hämta mig. Otroligt trevlig och pratsam. Framför oss har vi en bilfärd på 1,5 timme till Evenskjer. Jag förstog hans norska väldigt bra, men jag tror dock han gjorde sig till och pratade rätt så sagta och brukte lite svenska ord! Vi snacka om ditt o datt ända fram till hotellet och restaurangen. Så äntligen var vi framme vid mitt mål; Tjellsundsbro kro & hotell. Min första upptäckt är att jag hade minus noll täckning på mobilen, ville ju bara ringa hem o säga att jag kommit fram hel och välbehållen. Till kvällen efter att lite meckande med inställningar på telefonen fick jag den tillslut att fungera! Vilken lycka att kunna ringa hem o höra de röster jag älskar mest av allt i hela världen! Tillbaks till framkomsten till Tjellsundsbro! Anders visade runt mig på restaurangen och hotellet, alla hälsade så glatt och jag fick träffa Alex igen! Anders sa att du må tro att de är glada att se dig, de har väntat på dig! Sånt är skönt att höra.
Sedan visade han mig till min stuga jag skulle få bo i, som låg en liten bit bara från krogen. Ett rum med pentry, stort badrum, golvvärme(!) och panorama fönster mot fjorden och fjällarna! Fick höra idag att Hurtigruttsfärjan går förbi på fjorden precis utanför här. Excotik so say!
Förtäljer mer en annan dag om arbetslivet, i det stora hela så trivs jag alldelens förträffligt!
