Drömmar
Sitter här med ett schmuck internet. Har varit hyffsad uppkoppling ett par dar men nu ballar den ur. Man blir allt lite ställd, att inte ha någon kontakt med omvärlden. Fast vänder man på det så får man annat gjort också, skriva lite, läsa lite eller varför inte promenera upp till jobbet och terrorisera kollegorna. Blir ett senare alternativ.
Drar mig för bloggskrivandet om jag ska vara ärlig. Vem skriver man för egentligen? Vore ju en lögn att säga att man skriver för sig själv, då hade man ju lika gärna kunnat använda sig av en egen, privat dagbok. Så givetvis är det för andras ögon man sätter sina ord på pränt. Oftast blir det ämnen man tar upp som berör en själv väldigt mycket, som mitt förra inlägg om hur mycket jag saknade min familj. En jobbig process att ta sig igenom, att omvandla sina känslor till ord. Men samtidigt kan man ju se det som någon slags bearbetning. Så slutklämmen blir alltså att man skriver både för sig själv och för andra.
Drömmar alltså;
”Drömmar är som ett öppet fönster mot en vidare värld, där man själv lever fast man inte riktigt vet om det. Drömmen kompenserar din medvetna ensidighet, din begränsning. I drömmen använder du mycket mer av din hjärna än när du är vaken”, säger Erik Nisser, drömcoach och utbildad vid Institutet för drömpsykologi i Stockholm.
Varje morgon när jag vaknar är jag helt och fullkomligt slut. Mina drömmar är otroligt färgstarka och jag kommer ihåg varenda detalj; drömmen om min och Pernillas avfärd, den om gudstjänsten på en fotbollstadium med Olle, en annan dröm om Josefin som gör bort mig inför tusentals människor.
Vi vet ju alla att vi drömmer för att bearbeta våra känslor, situationer vi har varit med om som vi kanske inte förstår eller för att förbereda oss på nya situationer, något som ligger i framtiden.
Den första drömmen jag nämnde handlar om mig och min brorsdotter Pernilla. Vi skall båda lämna Sala(vilket vi även har gjort i verkligheten, hon åkte dock någon månad innan mig). Min bror, hennes pappa, skall skjutsa oss till tågstationen i hans nya SAAB som lyser vitt som vitaste nysnö. Pernilla, klädd i sin vita studenklänning och studentmössa sätter sig i baksätet. Min mamma och pappa ska även följa med för att vinka av oss. När allt har packats in visar det sig att jag inte får plats. Jag säger att det inte gör något, jag kan ta cykeln istället. Min bror blir märkbart irriterad på mig. Han binder fast ett rep bakpå bilen och säger att jag lika gärna kan åka snålskjuts med dem om jag nu promt ska åka. Min ryggsäck får jag ta på ryggen, den får inte plats. Cykeln är klarblå, upplever den som en lite underlig modell med två ramar. Kanske inte helt bekväm men det funkar. Färden börjar och det är vingligt, jag försöker hålla mig upprätt, väskan tynger o skaver. Jag ser nacken på Pernilla, hennes långa fina hår och hennes bländande vita studenmössa, brunbränd o fräsch. Jag ser min mor i baksätet, hennes lite gråsprängda kortklippta frisyr, hennes glasögon utan bågar, den röda tröjan. Jag ser att hon skrattar med min bror och Pernilla. Jag älskar att se när min mor skrattar! Min Far sitter i framsätet bredvid min bror som kör. Men han sitter blickstilla och deltar inte i konversationen eller skratten.
Vi kommer fram till rondellen vid Åkrahallen i Sala, efter den kommer vi in i ett bostadsområde med lägenheter och affärer på bägge sidor av vägen. Det är inte som det ser ut i nutid men ändå känner jag igen mig. Cykeln börjar vingla och jag faller och tappar repet. Bror min stannar bilen och är den enda som kliver ur. Jag reser mig och ser att jag har rivet upp en tjock V formad flik på högra armbågen, ända in till benet. Han är fortfarande märkbart irriterad när han ser att jag har ”dragit på mig” en skada. Han tittar på mig och himlar med ögonen, säger att han inte har tid för Pernilla ska ju åka iväg och sätter sig i bilen igen och åker iväg. Det är det sista jag ser av min familj, den enda som vänder sig om med tårar i ögonen är min Far. Jag är medveten om att mitt sår måste sys, men gräver efter en gasbinda i min ryggsäck. Finner en gasbinda som är så vit så det skär i ögonen, vitare än bilen, studenmössan eller klänningen. Rullar den runt armbågen o börjar förbereda mig för att ta mig vidare mot tågstationen. Känslan av att inte ge upp är så starkt, men ensamheten och utanförskapet knackar på mitt hjärtas dörr också
Ja nu när jag har förvandlat den här drömmen till ord så ser jag det lite klarare. Visst kan man tillgå drömtydning på internet, men den bästa tydningen är den man gör själv. Minns många gånger när jag och Mamma Siv har diskuterat drömmar hit o dit och vad de kan betyda. Tror att jag fortfarande känner att jag måste bevisa för min far att jag kan också, se mig! Fast jag vet att han alltid har sett till mitt bästa, men det kanske inte är fören nu som jag har insett det. Drömmen visar ju även på att jag känner att jag är en blytyngd runt ankeln på min familj.
Att jag sen aldrig har sett till mina föräldrars bästa är jag fullt medveten om, något som har tyngt mig i många år. Senast dagen innan jag åkte fick jag en påminnelse om historien med pelarborrmaskinen och min far...en historia som har hängt över mig sedan dess.
Ja ännu en gång har jag bevisat för mig själv att det är smärtsamt att skriva, men det behövs väl bearbetas. Det var den första drömmen, sen kommer drömmen om Olle och Josefin, men det får bli en annan gång. Jag bör väl även berätta om hur det går på jobbet också, men även det får bli ett annat kapitel. Tror jag ska ringa mamma o pappa ikväll även om det kostar multum. Saknar dem...
Det blev ett rätt så känsligt inlägg, en negativ klang. En vän till mig har bloggat om det positiva tänkandet, har många tankar runt det och ska nog skriva om det en vacker dag. Om att jag inte tror på 100% positivt tänkande var dag. Jag tror det kan bli en fara i att lägga lock på alla negativa tankar och känslor. Man måste ta dem till sig, bearbeta och på så sätt komma fram till ett positivt tänkande. Ja även det här får bli ett annat kapitel!
