Angry management
OM jag bara kunde sluta bli så ARG. Gång på gång. Gissningsvis är det här nåt slags straff jag får utstå. Helvete. Nu biter jag mig i tungan. Nu får det vara nog att jag ska säga hur jag tycker o känner. Som om han bryr sig. Är det nån slags omvänd psykologi som körs här eller? "Nu ska du få känna på hur det kändes när du gav mig iskyla and so on"...yes got the point, vinken är fattad...kan ju inte förödmjuka mig mer än vad jag har gjort hittills.
Men...idag har jag träffat Lotta. Som jag inte sett på 15 år. Fika på Johannssons. Måste erkänna att jag var gruvligt nervös innan. Är väl inte så bra på folk, eller att umgås med gamla vänner. Eller det beror på. Oftast har man förändrats så pass mycket att man inte har nåt kvar att prata om, inget gemensamt. Men med Lotta kändes det som om vi skildes åt igår. Helt wonderful! Sol i sinnet!
Var hem till bror o familj. Underbara underbara familj! Fick julklappar, böcker o godis som jag ska kunna ta med mig på resan. Gav flickorna varsit presentkort på kicks, sån fantasi har jag! Fast jag tror de blev glada:)
Vovven ligger bakom mig i soffan, runt ryggen på mig. Som en varm kamin. Min gullesnutt.
Jo jag var med Pappa till bibblan o hälsa på Anna o Elin, våra favoriter o gamla jobbarkompisar. Söta energiknippen! Fast min absolut största favorit är Agneta, men det har jag aldrig sagt...högt. Varför är det så? Att man är så dålig på att säga sånt som gör en glad i vardagen...högt o ljudligt...riktigt BASUNERA ut det! Innan det är försent. I allafall är Agneta bäst, en sådan arbetskamrat där man längtar att gå till jobbet när man ser att man ska arbeta tillsammans med henne. Så nu var det sagt, inte så svårt JUH! Faktiskt gjorde det mig lite mildare till sinnet att prata om solskensstrålar i vardagen. Strålar man kan ta till när det mörka och ilskna kryper sig på.
Men...idag har jag träffat Lotta. Som jag inte sett på 15 år. Fika på Johannssons. Måste erkänna att jag var gruvligt nervös innan. Är väl inte så bra på folk, eller att umgås med gamla vänner. Eller det beror på. Oftast har man förändrats så pass mycket att man inte har nåt kvar att prata om, inget gemensamt. Men med Lotta kändes det som om vi skildes åt igår. Helt wonderful! Sol i sinnet!
Var hem till bror o familj. Underbara underbara familj! Fick julklappar, böcker o godis som jag ska kunna ta med mig på resan. Gav flickorna varsit presentkort på kicks, sån fantasi har jag! Fast jag tror de blev glada:)
Vovven ligger bakom mig i soffan, runt ryggen på mig. Som en varm kamin. Min gullesnutt.
Jo jag var med Pappa till bibblan o hälsa på Anna o Elin, våra favoriter o gamla jobbarkompisar. Söta energiknippen! Fast min absolut största favorit är Agneta, men det har jag aldrig sagt...högt. Varför är det så? Att man är så dålig på att säga sånt som gör en glad i vardagen...högt o ljudligt...riktigt BASUNERA ut det! Innan det är försent. I allafall är Agneta bäst, en sådan arbetskamrat där man längtar att gå till jobbet när man ser att man ska arbeta tillsammans med henne. Så nu var det sagt, inte så svårt JUH! Faktiskt gjorde det mig lite mildare till sinnet att prata om solskensstrålar i vardagen. Strålar man kan ta till när det mörka och ilskna kryper sig på.
Kommentarer
Trackback
