yrwalsreseskildring

Hösten har kommit och det med besked. På bara en vecka har löven blivit brandgula, luften är kylig, mössa och vantar ligger i beredskap. Då menar jag i beredskap längst ner i resväskan. Packad och klar! Nästan.

Vi skulle ha gått ut för en sista drink med Carlos igår men det blev inte av. Fastnade framför en film, The entitled. Rå, underlig och rätt skruvad men bra mycket bättre än de senaste filmupplevelserna vi har haft. Avverkade Red riding hood, The ninth gate och Snapphanar under mina lediga dagar. Inget man höjer på ögonbrynet för direkt. Skulle möjligtvis vara för Johnny Depp men hans apperence var inte lika hjärtdunkande som i Pirates filmerna.

Sitter förövrigt och minns vad man hade för sig den här dagen, 9/11, för tio år sen. Minns att vi såg det på jobbet, i biblioteket på gymnasieskolan i Sala. Minns att min chef skakade på huvudet åt det och vägrade att ta det på allvar. Som om det var något horribelt skämt. Någon timme senare på dagen var jag på väg hem till Ölboms, cyklade i allskönans ro. Öppnar dörren hemma och ser Mamma sitta i vardagsrummet tittandes på TV, vilket aldrig händer. Aldrig! Om hon har TV:n på så är det den lilla i köket, och då möjligtvis för att titta på Aidensfield eller Oprah. Sedan blev vi sittandes hela dagen, om och om igen ser vi flygplanen krascha in i tornen, bilder på människor som slänger sig ut från fönstren, i jakt på en död som är mindre smärtsam än den lågorna ger.

Nu är det dags för ännu en dag på jobbet. Tror jag har slagit rekord i att sucka. Just idag viiiiill jag inte. Det är så bra filmväder. Som om det inte är det annars...men...ja ni vet. Väldigt lugnt på hotellet också, inte många gäster. Ja ja ja. På återseénde!

Dunsade ner med röva i soffan efter en lång dag. Känner lukten av den nytända brasan och hör Fransesc vissla från köket. Önskedrömmen vore ju om man hade kunnat uppleva det här hemma, men nejdå där har vi bara mögliga badrum och fiskluktande kök.
Som många andra kvällar sitter jag i loungen på jobbet och myser. Helt ärligt finns inte så mycket annat att hitta på här om kvällarna. Bio, promenad eller restaurang besök är väl valmöjligheterna.
Nu har även alla goa töser åkt hem, så det finns ingen att chillerilla eller utbyta skvaller med.

Är på något oförklarligt sätt färdig med det här stället, jag har gjort den här stan och det här företaget. Mycket har jag lärt mig, allt har inte varit supert men jag vägrar se allt 100% negativt som en del kring mig gör. Sprider mitt budskap med objektivt tänkande och se ”allt” i en situation. Naturligtvis ska man få må piss och vara otroligt neggo/emo/black-cload-around-my-head, jag är jävulskt bra på det själv. Men att vara så neggo så man drar med alla andra i skiten, nej då sparkar jag fan bakut. Som en  person i min omgivning sa till mig; Jag har haft ett heeeelvete i 6 månader, jobbet suger, stan suger. Jaha sa jag bara...det är ju du som är kung över din egen situation, ingen annan. Jag har full förståelse om man har en dålig dag, eller vecka. Men sen får man väl ta och något åt det? Gnäll allergiker kanske.  Frågade honom om verkligen ALLT hade varit så avskyvärt, javisst allt var bara brutalt dåligt, precis allt. Tack så jävla mycket sa jag då med lite ironi. Då insåg han att han ju hade fått många fina vänner och även upplevelser med oss.

Kan inte direkt säga att den här bloggen lever. Hade så gärna velat skriva varje dag om vad jag upplever, men orden kommer fortfarande inte till mig när jag är glad och lycklig. Inte för att jag är nere o degar på botten nu, men det känns oinspirerande. Men lite bilder ska jag väl allt kunna lägga upp.

För ett par veckor sen fyllde Fransesc år. Jag överraskade honom med hjälp av Cathrine och Milan. Vi har en liten spott på ett ställe som heter Prestöya. En av många små sjöar som ligger mellan fjällen. Där hade Milan och Cathrine dukat med vit duk och massa gott. Något klurigt att få med sig karln bara, han var allt lite orolig. ”Jag gillar inte överraskningar...det är väl ingen extrem sport? Jag gillar inte extrem sporter. Vad är det vi ska göra egentligen? ”. Haha...

Skall strax boka om resan hem. Förhoppningsvis kommer vi redan den 20 september!!

Sitter vid köksbordet, Sara springer omkring och tjatar om mat.Katten Sara då. Jim Carrey vrålar i mitt öra från tv:n som mamma ska envisas med att stänga av.
Dagarna har gått snabbt, har snart hunnit vara hemma en vecka. Hade storslagna planer in i minsta detalj men inget har väl egentligen blivit av. Men jag hade en underbar kväll på Månsols utvärdhus med Anette och Salma. Därefter sov Salma över hos och vi spelade vändtia(ölboms regler!) hela kvällen. Har faktiskt träningsvärk i magen, man skrattar aldrig så mycket som när man umgås med mina brorsdöttrar. Nu har jag ju bara monstret här hemma, Pernilla är ju i Australien. Så påsk utan La familia. Minns när de gömde påskägg åt oss i spökhuset, ett gammal övergivet hus i närheten av där vi bor. Stackars Pernilla var ju så rädd så hon nästan pinka ner sig ;)

Varit med mamma in till stan för att se Salma uppträda med sin teatergrupp. Fantastiskt duktiga o roliga!

   

Vädret har varit helt otroligt. Spenderat större delen av dagarna i en solstol på verandan medans pappa har jobbat hårt med nåra elgrejer på vinden och mamma har sytt på sina lapptäcken. Jo just det, stickningen av min sjal går bara fint, tyvärr är garnet slut vilket jag måste göra något åt.

Måste ta mig till Stockholm nån dag o hämta ut min mobil. Stört att jag måste åka ända till Stockholm. Ska försöka träffa lite vänner o göra en turistig dag av det. Tråkigt bara att Gröna Lund inte har öppnat än.

Tjugotvå timmar senare undrar jag om jag tog rätt beslut att lämna Tjeldsund? Visserligen sjöng min chef en av Abbas sånger, ”If you change your mind”! Jag kontrade med ”The winner takes it all”.

Man måste våga för att vinna right?

Vad är nu detta jag har hört så mycket om, att det skulle vara vår i Sverige? Visserligen har jag bara kommit till Bollnäs(vilket i mina ögon fortfarande är Norrland) o här var det grått, halmfärgat och brunt. Den där värmen som alla skryter om verkar också ha dunstat, visserligen är klockan bara sju på morgonen så den har en stund på sig att komma igen.

Natten har varit ganska förfärlig. Somnat till i perioder, men kudden var katastrof, som att sova på en gråsten, fick klaustrofi av krypa-i-lakanet och oroade mig konstant för att jag skulle prata, mumla eller röra på mig alltför häftigt i sömnen. Sover man i samma rum som någon man känner är det väl ingen större fara, men när det bara är främlingar runt omkring en vill man ju visa sig från sin bästa sida. Så tro det eller ej, jag gick upp vid halv sju, slog mig ned i restaurang vagnen för frukost(dyr och torftig). Tycker ändå det är ganska rofyllt att åka tåg, om man inte har någon tid att passa. Började i mycket god tid att oroa mig för hur jag skulle ta mig av tåget. I dessa tider får man kliva av rätt raskt då tågen allt som oftast är i tidsnöd. Liten ryggsäck, kameraväska, stor ryggsäck och en sjuhelvetes stor resväska. Planen var att helt sonika slänga allt inklusive mig själv utför tågdörrn och hoppas på att någon skulle ta emot mig. Lyckligtvis stod Mamma, pappa och Bugsy precis utanför min tågvagn så det gick smärtfritt och inga liv gick till spillo.

Stationen i Uppsala har varit under konstruktion en längre tid så vi lyckades på något vis tappa bort Mamma och Bugsy på väg till bilen. Som väl var återfanns de ganska snabbt på en intill liggande perrong.

Foten innanför dörrn i Ölboms residenset och lugnet belägrade både kropp o sinne. Tog en promenad med Bugsy, solen tittade fram, inte en snöfläck så långt ögat kunde nå och blåsipporna smyckade backarna i stora blå fläckar.

Bokat tid hos Nikita imorrn för klipp och färg. Hade sån tur att Linn fortfarande var kvar som lärling där. Enormt duktig och himla trevlig!

Ska dessutom passa på att ordna ett nytt pass och höra mig för varför jag inte fått någon skattsedel.

Håller på med ett litet projekt. Drömde häromnatten att jag stickade en stor luftig halsduk, en sån där som man snor runt halsen som inte har någon ände. Den skulle bli i alla regnbågens färger, i fluff-fluff garn(tror det kallas mohair). Så nu har jag rotat i Mammas garnförråd, funnit massa fina färger och faktiskt kommit en bit på vägen. Blir inte riktigt som jag såg i drömmen, men allt kan ju inte bli som visionerna man har.

Nu är jag alltså på väg hem. Eller hem och hem. Jag är den eviga vagabonden som egentligen inte har något jag kan kalla hem. Men så länge mitt barndomshem står kvar och mina föräldrar håller det troget väljer jag att kalla det för mitt hem.

Alla kommer naturligvis att ställa den den stora frågan; Hur har du haft det?

Självklart ska man få göra det, men ärligt talat vet jag inte vad jag ska svara. Can you create the perfect answer to the unanswerable question? Har man verkligen bara ett och samma svar? Jag tror man skapar sin tes grundat på vem som stället frågan. Att få häva ur sig lite gnäll o slippa se positivt och ljust på det hela medans man till någon annan framhäver och glorifierar de delar som tål att visas i dagsljus. Vilket givetvis får oss att tänka på ”var dig själv” klischén. Undrar om jag tagit upp det nån gång innan. Säkert.

I grund och botten uppför vi oss olika mot olika personer. Eller handlar det om olika sätt att uttrycka sig på? Att ens personlighet ändå är en solid grund och att man därefter har olika uttryck beroende på vilken omgivningen är?. För kom inte och säg att du uttrycker dig på samma sätt när du umgås med din Farfar som när du är omkring dina tjejkompisar?

Vilken samling av olika slags människor som samlat i vår tågkupé. Vi har fashionabla damen, exklusiva schyssta kläder, grått hår i ultracool modern kort frisyr, uppsala dialket. Känner igen henne, tror hon är politiker. Därefter den ryska post-order hustrun från Gällivare med falskt blondt hår men ett äkta léende. Hon var så snäll och bytte säng med mig, ganska omöjligt att sova i en överslaf 2,5 meter upp i luften när man har min höjdskräck. Tredje damen är en 100 % friluftskvinna(dock från stockholm) som klev på i Abisko. Och så har vi då mig. Hur ska vi beskriva mig då? Jag har inte något direkt säreget drag. Undrar vad folk tänker när de ser mig; lycksökare, friluftstant eller Margret Thatcher den yngre?

Skall somna till lukten av lägereld och chanel n°5

Det här var ingen bra blogg. Jag är definitivt inte under isen(förrutom att jag snart DÖR av nikotin abstinens), jag är inte tillräkligt intresserad utav det jag skriver om(förrutom de intressanta person skildringarna av mina medresenärer) och jag måste skriva med TYSTA tangenter(haha...) då de andra sover.

Känner faktiskt i hela kroppen att jag är i Sverige nu. Underbart. Har aldrig känts så bra att komma hem. Bara 14 timmar kvar tills jag landar i Sala

Tänkte inte behandla något djupsinnigt och intressant ämne. Bara förtälja att det nu är 10 dagar till jag åker hem till underbara Sverige!

Ikväll är det fest i grillbura här på jobbet, ska bjuda några av flickorna på lite käk innan. Chicken tikka i all sin enkelhet. Därefter PARTY med ryssarna haha! Klackarna i taket! Meeeen vad dagen går sakta när man väntar på nåt roligt...

Jag inte ute efter att sätta dit någon. Jag drar inte alla över en kam. Jag är heller inte ute efter någon specifik person. Jag vill skapa debatt och öppna upp för diskussion. En diskussion på allas nivå. Jag är inte ute efter att höra specifika åsikter, men gärna ett objektivt synsätt. En bollning av argumentationer. Det här är min text från hjärtat, mina ord till dig. Förvalta dem väl. /LL

Inskränkt, trångsynt, fördomsfull, begränsad, ensidig, kortsynt. Kraftfulla skrämmande ord. Ord som kan stämplas på stora folkgrupper men även individer. Rädsla och okunskap tar varann i hand.

Två personer har jag att tacka min förmåga till objektivitet, dels min mor som lärt mig att tänka objektivt, inte bara ur min egen synvinkel utan också ur andras. Skrämmande och motigt att sätta sig in i andras tankar och åsikter. Åsikter som man oftast inte delar. Det handlar inte alltid om att skaffa sig övertag, det handlar heller inte om att ha en förståelse. I grund och botten handlar det helt enkelt om att se utanför ens egna värld. Min svensklärare tillika klassföreståndare på gymnasiet, Bodil Lundgren, lärde mig att skriva objektivt. Vem glömmer väl inte litteratur analysen till ”Brott och straff”. Sätt dig in i Raskolnikovs sinne, förmedla hans tankar, se världen ur en mördares perspektiv. Eller var han en simpel mördare? Stog han över moral och etik som är inpräntat i den grund vi alla står på?

Utdrag ur boken:
Prata på för all del, men prata på med egna ord - och jag skulle kunna kyssa dig för det. Att prata strunt med egna ord är ju nästan bättre än att tala sanning med andras. I första fallet är man människa, i andra fallet är man en papegoja. Sanningen ränner inte sin väg, men livet går lätt att mista. (Sida 238, del 1)

Det är inte alltid jag kan behärska mig till fullo och se objektivt. Var på väg att kalla det mänsklighet men besinnade mig. Det är däremot mänskligt att se objektivt. Se objektivt och sedan lägga ner känslorna i sina åsikter och stå för dem, starkt, ärligt och PÅLÄST.

Provoserad blir jag oerhört lätt, men nu kan jag oftast tygla mig. Det jag skulle komma till i den här bloggen var rasism. Rätt och slätt. I det här fallet kunde jag inte lägga band på min tunga. Jo jag får väl erkänna att jag gjorde ett uttalande om att jag aldrig upplevd så öppen rasism som i Norge. Givetvis var det många som tog åt sig personligen. Varför vet jag inte(jo jag vet men tänker inte skjuta mig själv i foten).

Det handlade från början om en man vid namn Majoran Vivekananthans. Han är bloggare för Dagbladet här i Norge. Visserligen skriver han som en kratta, men med de objektiva ögonen på, så förstår man vad han vill ha sagt. Han skriver om problemet med att det blir stora klumpar av befolkningen i vissa delar av landet medans andra avfolkas. Stor avflyttning sker och nästintill ingen nyinflyttning. Samma problem finns i Sverige. Både Sverige och Norge försöker lösa det med att göra dessa ställen mer ”attratktiva”. Genom mutor på sätt och vis. Avskrivning av studielån, gratis el, slopad arbetsgivaravgift, lägre skatt and so on it goes. So far so good. Sedan tabbar sig Mr Vivekananthans brutalt. Han dissrespekterar nordborna genom att uttrycka sig väldigt plumpt.

”Hvorfor tvinger Norge folk til å bo på steder de ikke vil?”

”Tradisjonelt er Nord-Norge samenes territorium”

Alltså tänker han inte objektivt, inte skriver han så heller. Banne mig, jag tror inte ens han tänkte här. Artikeln hänger på en slak lina som brister när som av fakta fel och åter fakta fel. Men vad som fick det att brista för mig var en kommentar i en diskussion angående hans blogginlägg. Helt enkelt på ren svenska blev jag SKIT RÄDD. Vad är det som ligger bakom, när man väljer att uttrycka sig på ett sånt sätt...var inte det första som flög genom huvudet. Rent instinktivt tänkte jag bara förbannade jävla idiot. Och jag öppnade munnen(eller tangent fingrarna) samtidigt som jag tänkte det där instinktiva. Oerhört dumt, men sagt är sagt, skrivet är skrivet. Sjönk som en sten till en nivå under helvetet. Lågt alltså. Adrenalinet pumpade, ilskan flödade men tack o lov hade jag stoppat flödet genom fingrarna. Så kom logiken in i bilden, tankarna började organiseras, fläta sig runt ”deras” åsikter. Det skrämmande och oförståliga.

”synes det e komisk når det kommer utlendinga til norge å skal bestemme kordan vi skal ha d hær”

Rädsla och okunskap. Slutcitat

Egentligen har jag ingen lust att skriva. Känns som ett måste. Men någonting fladdrar i mitt hjärta, eller i trakten där hjärtat bör sitta. Små, lätta, nervösa vingslag. Jag är livrädd för känslan. Att vara ledsen, känna mig tom eller på bristingsgränsen av för mycket känslor. För just här, just nu finns inget som kan göra det bättre. I ögonblicket känns det så, då söker jag snabbt som ögat efter tröstande ord hos mina närmsta. Allt för att inte sjunka ner i det där slemmiga träsket av självömkan. Någon dag lär dessa ord inte hjälpa, då står man där o trampar i sörjan.

Började glutta lite på Big Brother. Naturligtvis har jag sett ett par säsonger tidigare, inte direkt gillat det, inte direkt avskytt det, inte direkt blivit berörd. Fören nu. Sheet! Gråtit, skrattat, förfasat mig, crushat mig, blivit generad å andras vägnar...you name it! Hur kan det sedan påverka en människa så starkt psykiskt att sitta inlåst med andra människor, att de blir helt loco? Alltså jag förstår att de får psykbryt, vad jag undrar mer över är hur det mänskliga psyket är uppbyggt. Varför tål andra mer än vissa?

Hässlebo is going strong. P och jag har hittat våra roller, eller ja de har vi nog haft hela tiden. Bromsklossen och drömmaren. Kanske därför vi matchar varann bra som företagspartners. Naturligtvis drömmer jag också, samtidigt som jag hör mammas röst i huvet; håll nu hårt i pengarna flicka lilla! Ja...flicka lilla skulle hon förstås inte säga...hehe...förlåt mammi! Åh vad jag saknar henne. 29 dagar mammi!

Ibland känns det som om man har sin egen lilla BB tävling. Jag sitter här på min lilla stuga, som jag har gjort sen i början av november. Har varit ledig i två dagar, inte sett en människa(jooo förresten Ola körde ju förbi med sin traktor o skotta snö), inte sagt ett ord på mer än 48 timmar, förrutom till mig själv då. Jag lovar...man börjar faktiskt prata med sig själv efter ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga;)

Xoxo Loco-Lisa

Tiden slog precis en fjätterlätt klatch i ansiktet på mig. Inte på ett mangrannt otrevligt och öronbedånande sätt, utan lite sådär  ”hej hej hallå, vakna upp, se dig omkring”.

Har en  gammal barndomskompis, Sara,  som  arbetar som förlossningsläkare.  Hon  hade skrivit på sin status på facebook  att hennes arbetsplats hade varit med på ett program som visas på tv4, ”En unge i minuten”.  Maria, en annan barndomskompis, hade då kommenterat att hon aldrig skulle glömma när Sara förlöste Marias sistfödde, Nadia, för nästan ett år sen.

Pang! sa det i mitt medvetande. Vi var ju alldelens nyss fjorton o levde rövare i kapprummet på Valla. Minns att Sara redan då visste sitt kall här i livet, hon skulle bli barnläkare. Måste krävas enorm målmedvetenhet, studiefliten hade hon. Nu kan jag inte säga att jag känner henne som vuxen, men har hon kvar den sprudlande och varma personlighet som hon besatt som ung så tror jag hon är en alldelens enastående läkare som många kan känna förtroende för. Personal skills väger lika tungt som sakkunskap so they say.

 Känns fint att man har kontakt igen med de gamla vännerna man hängde mycket med back in the days. Återupplever många fina minnen, tack vare facebook alla gånger. Håller däremot på att få en facebook overdose, är jag inte på jobbet så sitter jag hemma, klistrad vid datorn. Ärligt så finns det inte så mycket annat o sysselsätta sig med. Kameran får vila, får inte överanstränga lilla ögat(kan inte fokusera min syn på ena ögat, hur ska jag då kunna göra det genom en kamera dessutom, auto fokus är inte alltid så roligt).

Tog ju lite tid för en annan att hitta sitt kall, vet inte om jag har gjort det än. Eller så är det väl så att man ständigt vandrar på kunskapens highway, ständigt på väg efter något nytt att förtära. Är någorlunda trött på att kuska runt som kock. Nu vill jag ha nya utmaningar, och de väntar faktiskt alldelens runt hörnet. Men än kan jag inte avslöja något, vill ha allt fint och prydligt på papper först. Är pyttelite sugen på pastry biten aka konditori/bageri.

Måndagens aktivitet har bestått i att med en virknålsaktig sak göra slingor...på mig själv. Resultatet ja, det ser helt enkelt ut som om jag har lite gråa slingor här och där. Underbart. Dock är det helt ofattbart långt, håret alltså. En månad till så kan jag gå till Nikita i Sala o få lite experthjälp! Samt rådgöra med optikern om mitt förbannade öga som håller på att haverera!

Sara Rais! Om du tar kort på din klänning så tar jag på mina gråa slingor...deal?

Dag 03 – Mina föräldrar

Mor och Far, Mamma och Pappa, Siv och Phil. Många är namnen de bär, många är rollerna de har spelat, många är känslorna de har framkallat.

Var börjar man beskriva den oändliga kärlek och respekt jag känner för dessa två.  Jag har många gånger tagit dem för givet, kört över dem brutalt, bett dem dra åt fanders och sårat dem.  Men jag har innerst inne vetat att jag alltid vill ha dem nära.

En del säger till mig att jag måste klippa banden, bli mer självständig och växa upp. Växa upp innebär för många det samhället kräver av människor i min ålder; barn-hus o hela konkarronen.  Som en vän sa till mig, vår generation är på väg att växa upp gumman(då jag hade beklagat mig över en närstående förlovning/giftermål). Nej vaddå? Jag förstår inte?! Jag har definitivt vuxit upp och mognat men det behöver inte betyda att jag vill gå hand i hand med samhällets normer. Jag är just nu inte beredd att klippa några band till mina föräldrar, varför skulle jag vilja det? Jag känner inte att jag har bråttom med familjebildandet, varför måste det ske vid en viss ålder? Varför har människor så bråttom? Jag gör som jag själv vill, javisst svider det lite i folks ögon, men jag kan nuförtiden se humoristiskt på det hela.

Oron gnager alltmer för mina föräldrar. Att de en dag inte finns där. Oron eskalderade efter att min mamma blev sjuk för 1,5 år sedan. Jag fick höra det när jag stog och flippade hamburgare på MC dagarna i Västervik. Till att börja med lät det inte så allvarligt. Efter någon vecka fick jag höra att hon kunde ha dött.  Jag kunde ha stått där och vara utan min mamma, bara stått där i leran på Hojrock o langat obetydliga hamburgare o revben med Postmästarn och skrattat oss hesa åt alla galna bikers. Utan min mamma. Det är som om jag är fem år i vissa skeden, vem vore jag utan stödet från min moder?

Lavinartat ökar oron mer och mer. Mycket beror det nog på att min familj tycks tro att jag inte kan bearbeta tunga besked och att de inte gärna vill delge mig dem, därför tror jag alltid det värsta, när det enda jag hör är tystnaden.  Visst har jag sårbara sidor medans jag är helt sinnes stark på andra. Det är väl lite så alla människor fungerar.

Sidospår är jag duktig på. Att skriva känslosamt är jag ännu bättre på, och det är inte befriande att storlipa varje gång man skriver om något som får känslorna att virvla till som torra höstlöv på marken. Kalla det terapi.

Mamma och pappa alltså – de träffades i Australien – pappa kom till Sverige – och sen kom jag. Punkt slut. Ja så enkelt var det väl inte, säg mig en kärlekshistoria som är enkel så ska jag utnämna dig till Allvetaren Nr1. Mycket har de två fått vara med om, precis som hos mig så har det präglat dem, format dem till de personer de är idag. Vi kan inte anklaga dem för att ha haft tråkiga liv kan jag nog vara den första att påstå.

Mamma hon for till England som hushållerska vid 16 års ålder, vilket inte var alltför vanligt på 60-talet. Att hon dessutom uppfostrade min bror ensam, med hjälp av en väninna under tiden hon studerade till sjuksköterska är inte heller något att sticka under stol med. Hennes klokhet, värme och medmänsklighet är något jag ser upp till var dag. Hon ser det bästa hos alla, vare sig det gällde en praktikant(”alla har vi varit nya någon gång”) på hennes gamla jobb eller presidenten i Amerika. Hennes allra käraste ägodel måste vara symaskinen. Det fanns en vidunderligt rolig historia om hennes första symaskin och min bror som gick till symaskins affären och klagade å hennes vägnar(vilket hon inte visste om). Minns den inte men hoppas på att den kan berättas i kommentator fältet!

Pappa...han köpte sin första bil när han var 12 år! Efter det har det följt en inte alltför stor mängd av diverse fordon. Minns väldigt starkt när vi körde upp på parkeringshusets tak på Bryggeriet(område i Sala man dåförtiden inte vistades i vid mörkrets inbrott). Han hade sålt en gammal brun eller beige bubbla till en arbetskamrat. Där stog bilen totalt slaktad. Han måste ha känt både sorg och besvikelse. Nuförtiden läggs intresset på ångmaskiner(han har ett hundratal) och hans ångmaskinskompisar världen över. Sommartid är det Hilding the famous saling boat som gäller. Mycket kärlek har han lagt på dessa vattenburna farkoster. Minns jag rätt så arbetade han som båtbyggare först när han kom till Sverige.  Där byggde han sin första båt, Drifter, i ferrocement(?) som jag i alla år trodde jag skulle få ärva. Men icke, Drifter fick flytta till Oxelösund. Drifter blev en gång kallad tvålkopp av en rubbad stockholmare, fick en craving för att spotta honom i ansiktet samt be honom och hans miljöförstörande vrålåk sjunka till havets botten. Dock var jag bara 11 år.

Far min,vi är så lika till sättet. Det är svårt att skriva rättvist och sakligt. Det rör upp känslor som jag har svårt att förstå mig på. Lynniga är vi båda två, känslomänniskor. Till skillnad från mig visar han inget, men han är ju trots allt karl. Många var åren då vi hamnade på kant med varann. Nu tror jag vi tillslut har en förståelse och en stor portion respekt för varandra. Många är de gånger han har ställt upp för mig utan att beklaga sig, när jag har behövt honom.

Jag vill stanna tiden, jag vill att de ska finnas där med mig, jag vill inte att tiden skall ha sin gång! Jag hatar att se dem åldras, att veta att de en dag inte finns där längre. Vem ska jag vända mig till när det gör ont i hjärtat? Vad händer när jag inte kan åka till Ölboms längre? Vem ska säga till mig i telefon att det är så tomt utan dig Lisa, när jag har åkt hem till mitt igen? Vem ska beklaga sig över min utländska kokkonst(couscous är infödingsmat)? Vem ska hämta mig på stationen med min älskade lilla hund som krafsar sönder bilen i sin iver att ta sig ut och hälsa på mig? Vem ska säga att jag ska hålla hårt i pengarna(där jag kontrar med ”Mamma du köpte faktiskt en dräkt för en hel månadslön när du var ung så du ska inte säga något!”)...

Här står jag utan svar

Imorgon bär det av hem till Sverige igen. Med SJ till Kiruna och sedan vidare med flyg till Arlanda. Läste precis på SJs hemsida att tåget ”kan” vara inställt och det ”kanske” blir ersatt med buss. Att sen ta sig vidare i Kiruna till flygplatsen kan bli en mera knepigt. Flygbussarna går ”ibland”...

Jag har konstant otur när jag reser, KONSTANT verkligen. En kär gammal vän till mig sa att det har med karma att göra. Så jag kollade upp det...och det är definitvit en hel buddistisk vetenskap.

”Människan skördar det den har sått, både i ens tidigare liv och under det pågående jordelivet”

Så...jag har väl gjort något fruktansvärt i mitt förra liv. Tänker vara pessimistiskt tills jag står på tröskeln i Ölboms och kramar om min ylande hund. För att inte tala om min underbara Svägerska o brorsdotter som ska hämta mig på Arlanda! Vet en blond skruttunge som kommer att flyga i famnen på mig! Underbara Salma! Jag längtar så det värker i mitt skruttiga hjärta efter min Mor där hon kommer för att krama mig i hennes raggiga röda fleecetröja o foppatofflor. Pappa sen då, han är nog den första som hälsar, genom fönstret till kontoret, som man passerar i trappan på väg upp till ytterdörren. Sen hör man ”Buuuuuugsy Lisa is hoooooome”. Det är Far min som ropar på byrackan.

Önskedröm som sagt. Kanske blir julen tillbringad i ett skabbigt hotellrum i Kiruna. Vad vet jag. Pessimist var namnet! Karma´s a bitch;)

Sitter här med ett schmuck internet. Har varit hyffsad uppkoppling ett par dar men nu ballar den ur. Man blir allt lite ställd, att inte ha någon kontakt med omvärlden. Fast vänder man på det så får man annat gjort också, skriva lite, läsa lite eller varför inte promenera upp till jobbet och terrorisera kollegorna. Blir ett senare alternativ. 

Drar mig för bloggskrivandet om jag ska vara ärlig. Vem skriver man för egentligen? Vore ju en lögn att säga att man skriver för sig själv, då hade man ju lika gärna kunnat använda sig av en egen, privat dagbok. Så givetvis är det för andras ögon man sätter sina ord på pränt. Oftast blir det ämnen man tar upp som berör en själv väldigt mycket, som mitt förra inlägg om hur mycket jag saknade min familj. En jobbig process att ta sig igenom, att omvandla sina känslor till ord. Men samtidigt kan man ju se det som någon slags bearbetning. Så slutklämmen blir alltså att man skriver både för sig själv och för andra.

Drömmar alltså;  

”Drömmar är som ett öppet fönster mot en vidare värld, där man själv lever fast man inte riktigt vet om det. Drömmen kompenserar din medvetna ensidighet, din begränsning. I drömmen använder du mycket mer av din hjärna än när du är vaken”, säger Erik Nisser, drömcoach och utbildad vid Institutet för drömpsykologi i Stockholm.

Varje morgon när jag vaknar är jag helt och fullkomligt slut. Mina drömmar är otroligt färgstarka och jag kommer ihåg varenda detalj; drömmen om min och Pernillas avfärd, den om gudstjänsten på en fotbollstadium med Olle, en annan dröm om Josefin som gör bort mig inför tusentals människor.

Vi vet ju alla att vi drömmer för att bearbeta våra känslor, situationer vi har varit med om som vi kanske inte förstår eller för att förbereda oss på nya situationer, något som ligger i framtiden.

Den första drömmen jag nämnde handlar om mig och min brorsdotter Pernilla. Vi skall båda lämna Sala(vilket vi även har gjort i verkligheten, hon åkte dock någon månad innan mig). Min bror, hennes pappa, skall skjutsa oss till tågstationen i hans nya SAAB som lyser vitt som vitaste nysnö. Pernilla, klädd i sin vita studenklänning och studentmössa sätter sig i baksätet. Min mamma och pappa ska även följa med för att vinka av oss. När allt har packats in visar det sig att jag inte får plats. Jag säger att det inte gör något, jag kan ta cykeln istället. Min bror blir märkbart irriterad på mig. Han binder fast ett rep bakpå bilen och säger att jag lika gärna kan åka snålskjuts med dem om jag nu promt ska åka. Min ryggsäck får jag ta på ryggen, den får inte plats.  Cykeln är klarblå, upplever den som en lite underlig modell med två ramar. Kanske inte helt bekväm men det funkar. Färden börjar och det är vingligt, jag försöker hålla mig upprätt, väskan tynger o skaver. Jag ser nacken på Pernilla, hennes långa fina hår och hennes bländande vita studenmössa, brunbränd o fräsch. Jag ser min mor i baksätet, hennes lite gråsprängda kortklippta frisyr, hennes glasögon utan bågar, den röda tröjan. Jag ser att hon skrattar med min bror och Pernilla.  Jag älskar att se när min mor skrattar! Min Far sitter i framsätet bredvid min bror som kör. Men han sitter blickstilla och deltar inte i konversationen eller skratten.

Vi kommer fram till rondellen vid Åkrahallen i Sala, efter den kommer vi in i ett bostadsområde med lägenheter och affärer på bägge sidor av vägen. Det är inte som det ser ut i nutid men ändå känner jag igen mig. Cykeln börjar vingla och jag faller och tappar repet. Bror min stannar bilen och är den enda som kliver ur. Jag reser mig och ser att jag har rivet upp en tjock V formad flik på högra armbågen, ända in till benet. Han är fortfarande märkbart irriterad när han ser att jag har ”dragit på mig” en skada.  Han tittar på mig och himlar med ögonen, säger att han inte har tid för Pernilla ska ju åka iväg och sätter sig i bilen igen och åker iväg. Det är det sista jag ser av min familj, den enda som vänder sig om med tårar i ögonen är min Far. Jag är medveten om att mitt sår måste sys, men gräver efter en gasbinda i min ryggsäck. Finner en gasbinda som är så vit så det skär i ögonen, vitare än bilen, studenmössan eller klänningen.  Rullar den runt armbågen o börjar förbereda mig för att ta mig vidare mot tågstationen. Känslan av att inte ge upp är så starkt, men ensamheten och utanförskapet knackar på mitt hjärtas dörr också

Ja nu när jag har förvandlat den här drömmen till ord så ser jag det lite klarare. Visst kan man tillgå drömtydning på internet, men den bästa tydningen är den man gör själv. Minns många gånger när jag och Mamma Siv har diskuterat drömmar hit o dit och vad de kan betyda.  Tror att jag fortfarande känner att jag måste bevisa för min far att jag kan också, se mig! Fast jag vet att han alltid har sett till mitt bästa, men det kanske inte är fören nu som jag har insett det.  Drömmen visar ju även på att jag känner att jag är en blytyngd runt ankeln på min familj.

Att jag sen aldrig har sett till mina föräldrars bästa är jag fullt medveten om, något som har tyngt mig i många år. Senast dagen innan jag åkte fick jag en påminnelse om historien med pelarborrmaskinen och min far...en historia som har hängt över mig sedan dess.

Ja ännu en gång har jag bevisat för mig själv att det är smärtsamt att skriva, men det behövs väl bearbetas. Det var den första drömmen, sen kommer drömmen om Olle och Josefin, men det får bli en annan gång.  Jag bör väl även berätta om hur det går på jobbet också, men även det får bli ett annat kapitel. Tror jag ska ringa mamma o pappa ikväll även om det kostar multum. Saknar dem...

Det blev ett rätt så känsligt inlägg, en negativ klang. En vän till mig har bloggat om det positiva tänkandet, har många tankar runt det och ska nog skriva om det en vacker dag. Om att jag inte tror på 100% positivt tänkande var dag. Jag tror det kan bli en fara i att lägga lock på alla negativa tankar och känslor. Man måste ta dem till sig, bearbeta och på så sätt komma fram till ett positivt tänkande.  Ja även det här får bli ett annat kapitel!

Nu har jag hunnit vara i Norge i fem dagar. Installerat mig i min lilla stuga och funnit mig tillrätta på jobbet. Kan väl börja med avfärden från Sala. Mitt hjärta gick itu av att skiljas från Bugsy o min kära far. Mamma följde med mig på tåget från Sala till Uppsala, tack o lov med tanke på vad som skulle komma att hända. En gigantisk backpacker ryggsäck o en megodront tung storleken större resväska att bära på, så det var lite pickel att komma på o av tåget men med Mors hjälp gick det finemang. Väl framme i Uppsala klev vi av tåget...och visste inte var vi var! Helt ombyggt, gick inte att känna igen sig alls. Tillslut hittar vi till rätt perong, som dock var uppdelad på tre, så vi chansar på att tåget skulle stanna på Norra delen av perongen vilket hade varit logiskt. Som vi alla vet så är logiskt inte alltid rätt.  Tåget stannade en BRA bit längre bort, så vi fick springa...och springa...och springa. Min stackars lilla mamma hade den något större resväskan att släpa på och jag hade ryggsäcken som vägde ton. Hann på tåget med nöd o näppe men fick bara ett par sekunder att ta adjö av varandra. Får tårar i ögonen bara jag tänker på det.  Tågdörren som sakta glider igen med ett svischande ljud, den barnsliga hulkande gråten, mamma som springandes följer tåget en bit. Åh va jag saknar min mor o far! Trots att man är 30 fyllda så är man alltid en liten flicka innerst inne som höjer sina föräldrar till skyarna o inte vill släppa taget om dem. För att inte tala om min älskade lilla puppydog Bugsy.

Väl på tåget så släpade jag iväg mina väskor mot min kupé där det satt två norrländska damer,  så jag stog där och tittade ett tag o funderade över hur jag skulle få plats. Dessa sovkupér är inte stora kan jag säga.  Allt kändes övermäktigt och ville bara hoppa av tåget och åka hem. Då kommer den trevliga tågvärden som hade sett mig ta farväl av mamma, jag börjar riva efter biljetten medans tårarna sprutar.  Då säger han nåt så fint som jag aldrig kommer att glömma; att det här ska vi ordna, biljetten tar vi sen, man får vara ledsen. Medmänsklighet! Tågvärden tar mina väskor till bagageutrymmet och damerna reser på sig och välkomnar mig in i kupén.  Under stoj o stök medans de bäddar min säng får de mig att berätta om varför jag är ledsen, vart jag är på väg o lite till om mitt liv. Tillslut skrattar vi gott allihoppa och mitt hjärta ler lite igen.  De beger sig därefter mot restaurang vagnen  och bjuder med mig att äta middag med dem, men först ringer jag mamma för att få höra hennes röst och att hon är okej efter hennes språngmarsch. Är så rädd om henne...efter förra sommaren har man lärt sig att uppskatta livet och det man har på ett helt annat sätt.

Efter lite middag lägger jag mig i min säng, kollar lite på film o somnar tidigt. Mysigt att sova på tåg men inte så härligt med snarkande tanter i samma kupé! Ett par timmars sömn så vaknar jag till när vi har stannat till i Gällivare. Helt otroligt att vakna till ett snötäckt svensk landskap man inte är van att se! Begav mig till restaurangvagnen för lite frukost o snacka lite skit med tågvärdarna. Jag var tydligen den enda som åkte med på tåget hela resan, brukar inte hända så ofta. Väl tillbaka i min kupé var det dags för damerna att stiga av i Kalix tror jag det var. Satt en lång stund o bara njöt av utsikten från mitt fönster i kupén. Hade några timmar kvar att spendera så jag tänkte att det nog kunde vara skönt med en tupplur. Vaknar till strax före Riksgränsen. Utsikten har förändrats ännu en gång, ser ut som om man befinner sig i Franska alperna! Definitivt ska jag ta mig tid att fara dit för lite skidåkning.  Tågvärden ropar ut att vi precis har passerat gränsen mellan Sverige och Norge. Inte förens då slår det mig att jag är nästan så långt norrut man kan komma, ovanför polcirkeln! Därefter förändras naturen ännu en gång, fortfarande snöklädda fjällstoppar men inte så mycket snö runt om på markerna, de stora mäktiga fjordarna gör sitt intåg.

 Pang, tjoff, bom så är vi framme i Narvik! Där sitter jag o njuter av utsikten och har inte förstått att vi har kommit fram haha! Turligt nog är det änd stationen, så jag plockar ihop mina prylar i godan ro och börjar ta mig av tåget.  Tåget har kommit fram något tidigt så där står jag på perongen, in the middle of no-where känns det som.  Helt alena. Känner tårarna på väg igen, att jag vill hoppa på tåget hem igen men då kommer min chef Anders som är där för att hämta mig. Otroligt trevlig och pratsam. Framför oss har vi en bilfärd på 1,5 timme till Evenskjer. Jag förstog  hans norska väldigt bra, men jag tror dock han gjorde sig till och pratade rätt så sagta och brukte lite svenska ord! Vi snacka om ditt o datt ända fram till hotellet och restaurangen. Så äntligen var vi framme vid mitt mål; Tjellsundsbro kro & hotell. Min första upptäckt är att jag hade minus noll täckning på mobilen, ville ju bara ringa hem o säga att jag kommit fram hel och välbehållen. Till kvällen efter att lite meckande med inställningar på telefonen fick jag den tillslut att fungera! Vilken lycka att kunna ringa hem o höra de röster jag älskar mest av allt i hela världen! Tillbaks till framkomsten till Tjellsundsbro! Anders visade runt mig på restaurangen och hotellet, alla hälsade så glatt och jag fick träffa Alex igen! Anders sa att du må tro att de är glada att se dig, de har väntat på dig! Sånt är skönt att höra.

Sedan visade han mig till min stuga jag skulle få bo i, som låg en liten bit bara från krogen. Ett rum med pentry, stort badrum, golvvärme(!) och panorama fönster mot fjorden och fjällarna! Fick höra idag att Hurtigruttsfärjan går förbi på fjorden precis utanför här. Excotik so say!

Förtäljer mer en annan dag om arbetslivet, i det stora hela så trivs jag alldelens förträffligt!

Resväskan är packad - bloggen är startad - hjärtat pickar - tåget går om 2 timmar och 27 minuter

livet har förändrats ännu en gång

återkommer senare när jag sitter på tåget - dags för lite quality time med familjen