yrwalsreseskildring

Vad vore vi utan våra drömmar? Visioner och mål, någonting att sträva emot.

 Ett fluffigt vitt moln på en klarblå himmel, en klarröd ballong i en sprudlande glad flickas hand. Ett barns enkla lyckliga önskan om att skutta på molnen med änglarna, att få dela vardagens lek med den röda ballongen som fångade deras intresse på marknaden i stan.

En vuxens drömbild är en krokig resa. Den tar omvägar och stannar för rast. Ibland blir det motorstopp, förhoppningsvis kommer det en vänlig själ och knuffar  på. Ibland har man ett ton med bromsklossar hängandes efter ”drömmen”. En vuxen människas drömbild måste alltid ha drivmedel för att hållas i livet.

Alla har vi väl olika drömmar, visioner och målbilder. Ingen kan säga om någonting är rätt eller fel. Själv fungerar jag så att jag måste ha någonting att se framemot för att hålla mig upprätt och på jorden.  Då pratar vi om en verklig, fysisk dröm, något att sträva efter med en specifik händelsedag eller ett specifikt mål. Att gå dag efter dag och inte ha något att se upp till(långsiktiga mål – visioner) eller något att se fram emot(kortsiktiga mål – små pauser på vägen), skulle få mig huvudstupa ner i diket fullt med lervälling.

Så jag hittade en gammal målbild jag gjorde när jag pluggade ledarskap, får väl erkänna att jag inte hade skänkt den många tankar genom åren, men konstigt nog hade jag avverkat delmålen ett efter ett, även kunnat hålla mig till den tidsplanen jag hade satt upp. Det stora målet, visionen, ledstjärnan att sträva efter har jag ännu inte kommit till. Jag har varit på väg flera gånger men insett att jag inte är mogen för det ännu. Tidsplanen säger 10 år, vet inte om jag menade precis om tio år, inom tio år eller bara ett cirkum cirkus sisådär. I allafall fick den mig att lugna mig, allt är inte tvunget att hända just nu, man måste drömma också...massor!  Jag tror att man ältar idéerna i sina drömmar om och om igen just för att pröva deras hållbarhet.

Ja det här nu med att jag ska hålla mig ur diket och akta mig för leran höhö. Kände mig som alla vet färdig med Västervik, ett antal incidenter påskyndade processen därifrån, vilket därpå förde mig till Evenskjer i Norge. Sådär ja...då var ett delmål avklarat...dags för nästa. Kanske genomlyser jag rastlöshet, men så är det inte riktigt. Jag måste bara ha något att fokusera på. Har ju gärna velat ut o se världen, inte jobba, utan RESA, SE och UPPLEVA. Så häromdagen använde jag en facebook app(som ett test), där just app:en räknade ut vad som var ens idealiska yrke. Ett skämtsamt test måste tilläggas. Jag skulle alltså bli reseledare för Rosa bussarna, som ordnar och trafikerar resor världen över. Vilket fick en gammal undanskymd dröm att vakna till liv. En dröm jag stoppat långt in bland minnen och drömmar, kanske en sån där barnslig dröm som inte alltid är uppnåbar. Trodde jag då, men nu i vuxenvärlden ligger den helt plötsligt där framför fötterna på mig. Helt 100% möjlig att genomföra. Lite skrämmande är det allt att inse vad man kan göra och åtstadkomma, sådant som man med en 19 årings ögon ansåg vara omöjligt.  Nu menar jag förstås inte att jag säga upp mig o ge mig ut i världen och resa runt i flera år, det här handlar om en 6 veckor långresa, på ett ungefär, beror lite på vart i världen man vill. Finns många resor men har hittills fastnat för Centralamerika.

För att komma tillbaka till mitt förra inlägg, det också om drömmar, men de nattliga drömmarna o mardrömmarna. Eller som vi säger här i Norge; Mareritt. Härligt ord! Fick en fantastisk kommentar från Sofie, kompis till mig från tiden på Hotelleri i Jönköping. Har tänkt på hennes drömmar hit o dit, analyserat lite i det undermedvetna. Ska återkomma till henne med vad jag tror när jag tänkt färdigt

Ännu en gång har jag fördjupat mig i diskussioner med mig själv när jag bara ville att ni skulle veta att jag hade något nytt att se framemot, Centralamerika! Men det är givande att skriva, det trollbinder. Att sen få kommentarer om att orden man sätter på pränt, ens egna tankar som sedan översätts till språk och bokstäver på ett papper, intresserar någon. Fast jag är väldigt otålig, korrektur läsning är inget för mig. Det kommer från hjärtat, och tål inte att läsas om, inte av mig själv i allafall!

Dessutom har jag ett bröllop att se fram emot! En nära vän till mig, Caroline, gifter sig med sin prins i sommar. Hoppas man kan få ledig!