yrwalsreseskildring

27 november, 1 advent

Igår anlände vi till Rio Bamba, stor stad, stor kontrast till Banos. Banos kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, gjorde enormt avtryck på mig. Ridningen till vulkanen på pållen Diablo, massagen med Anna när jag ovetandes fick nålar i mig. Den prunkande och grönskande naturen, de varma källorna som i ett turkiskt badhus. Men främst Angel. Hur kunde jag ens tillåta mig till det...igen?

 

Tillbaka till Rio Bamba så gjorde det inte så mycket intryck på mig, tyckte bara det var stort, skräpigt och tomt på själ. Delade rum med Jessica och Tanja. Tanja som åker hem efter Peru, så tråkigt! Det har väl blivit dem jag har tytt mig till, Anna som är lokförare från Örebro, Tanja från Uddevalla som jobbar på Nordens Ark och Maria, den skånska  tull hundföraren. Sen finns det förstås ett par stycken man blir lite smått irriterad på, som man kanske håller sig ifrån, bara för att undvika bråk.

 

Vi sitter i bussen just nu och snicksnackar lite. Har precis stannat till vid en bensinmack för att laga till lite lunch. Maria hade en bok som heter ”Djurens språk”med sig. En slags drömuppslagsbok . Natten innan hade jag haft en sån underlig dröm om hästar, ilskna hästar. Med hjälp av boken kom vi fram till att jag kände frihet när jag drömde om dem. Att jag inte skulle låta de negativa tankarna ta över och våga visa och känna frihet.

 

Nu snart är det dags för käk med tuppen, hunden, hönan och kycklingarna som fanns här på bakgården.

F börjar bli till ett dimmigt minne, men det var väl det han ville.

24 november, 2011

Förmiddagen spenderades med Andreas, Andreas och Bongo en bit utanför  staden. Rafting stod på schemat. Laddad till tusen och en smula skrajsen. Tack o lov hade vi guider som instruerade på ett lättbegripligt sätt hur det skulle gå till och sen bar det iväg i forsen. Den ena guiden var sådär tokroligt söt, bruna ögon, kort o muskulös. Mums! Efter lite forsar och hårt paddlande tog vi rast vid en lagun med några små forsar där vi fick öva på att flyta med fötterna före i strömt vatten ifall vi skulle trilla i. Nog för att jag är äventyrlig av mig men höjder klarar jag inte riktigt av. Knappts ens att hoppa från en stenkant o ner i lagunen. 1,5 meter...för i hela helvete Lisa sa jag till mig själv. Du kommer faktiskt inte i på nåt annat vis! Nu hoppar du! MEN HOPPA DÅ! Ett, två, tre och hoooopp! Nu då! HOPPA ditt nervvrak till kvinna! Jajaj tänkte jag, jag kan ju bara dö, så jag hoppade! Och tro´t eller ej men jag överlevde! Överlag var forsen ganska tam men kul var det! Efter det fick vi god lunch på en restaurang och därefter hemfärd.



På kvällen var vi några som gick till ett litet salsa place. Så speciellt att se alla par dansa salsa, lite dirty dancing känsla över det. Djungel tours guiderna var där. ”Mowgli” som Lina dansade mycket med och Angel som först bjöd upp Anna. Hon var helt lyrisk efteråt, han instruerade så bra sa hon så jag sa på skämt att jag också ville dansa, fast egentligen var jag inte sugen. Men dans blev det i allafall och jag har fortfarande ett leénde på läpparna när jag tänker tillbaka. Så smidigt och fint de rör sig, vilka moves! Jösse nammen, det var både diverse lyft och böja på ryggen som en ostbåge. Han hade verkligen något speciellt den där Angel Moyota. Som han sa ”like the car toyota but M instead of T”. Varenda dans han bjöd upp mig till sa han till Göteborgs Andreas att ”han bara skulle låna mig lite ” haha! Jag sa inget men Anna nämnde lite senare att han inte var min pojkvän...

Dagen innan raftingen hade jag ridning på schemat. Guiden José mötte oss i receptionen till campingen där vi bodde. Därefter en liten promenad till stallet som låg i utkanten av staden. Sällskap hade jag av Rebecca, Irene och Camilla. Efter lite rådgörande om hur mycket erfarenhet vi alla hade blev jag tilldelad den vackra fuxen Diablo. Bara namnet gav mig stora självan. Att José därefter nämner i förbifarten att Diablo normalt inte rids av turister eftersom han bara lyssnar på José själv var inte heller speciellt tryggande. Oftast gjorde han inga dumheter, han gjorde bara...ingenting. Konstigt nog lyssnade han på mig, hästkraken. Riktigt härlig o sånt schvung i stegen.  En riktig räcer med för den delen! José tappade väl inte direkt hakan, men sa att han var imponerad och förvånad. Ja nog om det, turen var helt underbar och José(ärligt talat minns jag inte riktigt vad han hette så jag hittade på ett namn som jag förvisso tyckte lät bekant) visste det mesta som behöver vetas och lite därtill om natur o dess växtlighet. Bland annat om ett träd som kallades Draco. Skar man i barken blödde det rött som på en människa. Denna ”juice” var anticeptisk och användes  till diverse sjukdomar och andra plågor. Smörjde man den på huden blev man av med eksem och andra blesyrer. Blandade man ett par droppar i sitt vattenglas kunde det hjälpa mot en del hemsketer. Han berättade om en tysk väninna som led av någon slags form av cancer. Han skickade dessa droppar till henne. Cancern försvann inte med den stannade upp och har hållit sig ”vilande” under många år. Både jag och Irene blev väldigt berörda av hans story, hennes syster var visst sjuk i cancer. Efter ridturen tog vi oss till naturapoteket där José sa att vi skulle hitta Draco blodet. Tror vi länsade deras förråd. Så Agneta, nu får du ta och bjuda hem mig på kaffe nån dag, köpte nämligen en flaska med tanke på dig!


Det här var första delen på min resa med Rosa bussarna i Sydamerika, har tagit ett tag att komma igång. Skrev dagbok på det gamla hederliga sättet, för hand, under resans gång. Nu återstår bara arbetet att föra över det till datorn. Har fortfarande ingen direkt skrivlust...men jag vill så gärna berätta för er det fantastiska med mitt livs resa:-)

Kom fram till Brasilien igår. Sitter vid poolen, lite avsides. Måste vila geniknölarna och få lite egentid. Har underbart sällskap men ibland behöver man mata ensamvargen. Anledningen till torkan på texter är väl just det att det inte finns nog med ensamtid att kunna sätta sig ner och plita lite rader. Har dock skrivit resedagbok för hand så när jag kommer hem ska det skrivas in och läggas upp massa fina bilder. Så håll ut folkens! Jag kommer igen! Fick brev från F idag, det värmde...mycket. Mycket mer än jag trodde. Fick för mig att jag hade lagt honom åt sidan, men icke. Han sitter fortfarande på den lilla speciella platsen i hjärtevrån, redo att hoppa upp när man minst anar det.

Dags att slänga sig i poolen o svalka både kropp o själ!

Väskan är äntligen igenzippad. Sitter på soffan i köket med datorn i knät och tittar lite på Mamma som kokar kaffe och Pappa som leker med sina ångmaskiner. Egentligen borde jag sätta datorn åt sidan och umgås, prata med dem som jag älskar allra mest. Jag ska, så småningom. Skulle ju bara säga;


JAG ÄR SNART PÅ VÄG UT I VÄRLDEN PÅ MITT LIVS ÄVENTYR!