yrwalsreseskildring

En tillvaro där allt tycks sväva fritt. Vaga antydningar och obeslutsamhet. Oro och vånda. Vill verkligen slå näven i bordet, dunka huvudet i väggen och stampa foten i golvet. Res på dig från soffan och gör någonting! Låt inte latheten och bekvämligheten ta överhand! Så många saker jag vill göra, som i sin tur sätter stop för andra saker jag vill göra. Samt en hel hoper måsten.

Listornas Lista

• Jag vill åka och jobba på Svalbard
• Jag vill boka min andra Rosa buss resa, denna gång till Afrika
• Jag vill åka till Rhodos första veckan i Juni för att gå på Alexanders dop
• Jag vill stanna i skåne
• Jag vill fortsätta jobba på Smygehus
• Jag vill fortsätta jobba tillsammans med Pia och Maria
• Jag vill ha ett fett bankkonto
• Jag vill jobba på Måns Ols utvärdhus i Sala
• Jag vill helst inte bo i Sala
• Jag vill till Hässlebogården
• Jag vill gå på RB reunion i Stockholm i slutet på mars
• Jag vill åka till Tiveden för RB´s stora reunion, vilket redan är bokat och betalt
• Jag vill ha ett rent och strukturerat sinne!
• Jag vill sluta tänka på F

Vad fasiken ska man göra? Det är ju inte nattsvart, jag har många val och möjligheter, vilket jag borde glädjas över. Men det är väl så, har man inga valmöjligheter blir man knäpp av det och har man för många så...blir man ännu knäppare.



Fjärill vid Iguassofallen i Argentina

Minns ni listan jag började på, precis i början av bloggens födsel? Tog listan från S och vi skrev i samma takt.Det var på den tiden man kunde känna igen sig i texterna hon skrev. Kusligt och hårresande detaljer om våra liv som var nära på identiska  trots att vi fysiskt aldrig hade träffats. Nu kommer inte orden till mig längre, jag har väl blivit förpassad till de ointressantas skara. Återigen handlar det om bekräftelse. Som om jag löst ett av världsproblemen. En smärre aha-upplevelse kanske? Att äntligen veta vad en utav mina svaga, äckliga o groteska sidor är. Jag kan inte tackla människor som medvetet gör mig osynlig. Vet inte hur jag ska hantera det. Vill skrika för att höras, kasta saker för att synas. Istället kryper jag längre in i mitt skal, bygger upp murarna som F plockade ner sten för sten. Jag syns inte, därför finns jag inte.


Jag gav upp på listan efter ett tag. De första texterna blev väldigt bra. Men det var tungt. Tankar malde, det var en releas att skriva men under tiden det skedde var jag totaly messed up där uppe. Tänkte jag skulle ta upp listan igen, kanske kommer orden tillbaka? Vem vet, de kanske är försvunna för evigt. Uppätna av...nej jag ska inte säga det högt. Det är mitt eget fel att jag inte kan längre. Imorgon tänker jag skriva om....*trumvirvel*....

05 – Djur som jag älskar
A tribute to Pontus, Russell, Fia, Tolvan, Cajsa, Abbe, Aramis, Joker, Findus, Sara, Laban, Bugsy Malone

Dag 01 – Vem är jag?

Mitt mission in life är att beröra, allting går ut på att beröra – på gott eller ont. När jag skriver är jag ute efter att beröra ditt sinne, när jag lagar mat är jag ute efter att beröra dina sinnen men en annan dimension av det. När jag kritiserar dig är jag ute efter att beröra, jag vill ha motangrepp. När jag komplimerar dig är jag ute efter att beröra, jag vill få dig att må bra. Är det mitt jag, det som kännetecknar vem jag är?

”Vem är jag” är ungefär lika oförutsägbart som frågan ”Vad är meningen med livet?”. Finns det något rätt svar, något som man vill höra för att ens sinne ska må bra? I grund och botten består vi människor till viss del av rädsla, en rädsla för det som inte finns, det som inte går att ta på, en rädsla för det okända, det vi inte är vana att se eller höra. Instinktivt drar vi oss undan eller hymlar högljutt för att skydda oss. Hur skulle då omvärlden reagera på om jag skrev en alltför sanningsenlig prosa om ”vem är jag”, otäckt detaljerad om saker o ting man helst inte vill höra, ingen rosendoftande o ljuvligt glorifierande personlighetsdokumentation. Serverat rakt, konkret, naket, utlämnande. Men nej, jag skulle nog inte ens stå ut att läsa det själv. Nämnas bör även att jag inte har alltför många otäcka, slemdrypande skelett i min mörka fuktdrypande dungeon liknande garderob. Nämner igen att jag inte ens har någon garderob i min ägo. Möjligtvis bildigt talat då, men utan skelett.

Jag är emellanåt vilse, både kroppsligen och i själen. Ibland är jag måldriven så det retar gallfeber på folk i min omgivning, ibland är jag så lealös till sinnet att det skrämmer mig själv.

 Conclusion; jag lider av en ren och skär entrepenörs-själ som inte fått utlopp för sina kreativa talanger till 100%.

(Fast...man ska aldrig ge 100%, snarare ligga på 70-80% så man håller en jämn nivå, annars kan det lät bli 100% ena dagen och droppa ner i brådjupet på 10% andra dagen, ni förstår säkerligen inte ett skvadron av det sistnämnda. Hade en gång i tiden en utomordentlig coach/arbetsgivare vid namn Jonas. Sannerligen låg det en WOW-faktor i hans sätt att coacha och leda, på riktigt! Något att minnas, eftersträva och anamma)

Ingvar Kamprad, sann företagare med en tvättäkta entreprenörs-själ



”Begreppet entreprenör har sitt ursprung i medeltidens Frankrike och var där en benämning på befälhavaren över ett större eller mindre antal legosoldater. På medeltiden hade furstarna inga stående arméer utan det vanligaste var att krigföringen lades ut på s.k. entreprenad. ”

Jajamen krigsföring är det jag sysslar med, eller...ibland känns det så. MEN det tas upp i ett senare kapitel. Det slog mig helt plötsligt att jag just i detta nu har påbörjat min biografi. Jag som trodde alla kända människor hade någon okänd författare som skrev biografin åt en. I mitt fall; okänd person skriver okänd persons biografi, kapitel 1. Moi

Om man ska behandla det här på ett lite mer konkret sätt så är mitt namn Lisa Malin Lawry. Född i Uppsala, uppväxt mestadels i Sala men har även tillbringat ett antal av de yngre barndomsåren i Australien, början av 20 års-åren i portugal och mitten av 25 års-åren i London. Samt allehanda städer inom Svearikes gränser. I detta nu(30 års-åren) befinner jag mig alltså i Norge, nordnorge för att vara mer exakt. Inte för att just detta definierar mitt jag. Eller jo...på sätt och vis. Alla de här städerna, länderna, husen, småbyarna, lägenheterna, råtthålen, stugorna har påverkat ”mitt jag”. Det har som så mycket annat satt avtryck på ”min person” för att skapa det som jag är idag. Så om jag beskriver min personlighet, har jag då alltså vaskat fram svaret på ”vem är jag”? Det kan väl ändå inte vara så enkelt, ändå har jag skrivit ett blogg inlägg, på tok för långt för att orka läsas, om just...min personlighet. Delvis.

Vad vore vi utan våra drömmar? Visioner och mål, någonting att sträva emot.

 Ett fluffigt vitt moln på en klarblå himmel, en klarröd ballong i en sprudlande glad flickas hand. Ett barns enkla lyckliga önskan om att skutta på molnen med änglarna, att få dela vardagens lek med den röda ballongen som fångade deras intresse på marknaden i stan.

En vuxens drömbild är en krokig resa. Den tar omvägar och stannar för rast. Ibland blir det motorstopp, förhoppningsvis kommer det en vänlig själ och knuffar  på. Ibland har man ett ton med bromsklossar hängandes efter ”drömmen”. En vuxen människas drömbild måste alltid ha drivmedel för att hållas i livet.

Alla har vi väl olika drömmar, visioner och målbilder. Ingen kan säga om någonting är rätt eller fel. Själv fungerar jag så att jag måste ha någonting att se framemot för att hålla mig upprätt och på jorden.  Då pratar vi om en verklig, fysisk dröm, något att sträva efter med en specifik händelsedag eller ett specifikt mål. Att gå dag efter dag och inte ha något att se upp till(långsiktiga mål – visioner) eller något att se fram emot(kortsiktiga mål – små pauser på vägen), skulle få mig huvudstupa ner i diket fullt med lervälling.

Så jag hittade en gammal målbild jag gjorde när jag pluggade ledarskap, får väl erkänna att jag inte hade skänkt den många tankar genom åren, men konstigt nog hade jag avverkat delmålen ett efter ett, även kunnat hålla mig till den tidsplanen jag hade satt upp. Det stora målet, visionen, ledstjärnan att sträva efter har jag ännu inte kommit till. Jag har varit på väg flera gånger men insett att jag inte är mogen för det ännu. Tidsplanen säger 10 år, vet inte om jag menade precis om tio år, inom tio år eller bara ett cirkum cirkus sisådär. I allafall fick den mig att lugna mig, allt är inte tvunget att hända just nu, man måste drömma också...massor!  Jag tror att man ältar idéerna i sina drömmar om och om igen just för att pröva deras hållbarhet.

Ja det här nu med att jag ska hålla mig ur diket och akta mig för leran höhö. Kände mig som alla vet färdig med Västervik, ett antal incidenter påskyndade processen därifrån, vilket därpå förde mig till Evenskjer i Norge. Sådär ja...då var ett delmål avklarat...dags för nästa. Kanske genomlyser jag rastlöshet, men så är det inte riktigt. Jag måste bara ha något att fokusera på. Har ju gärna velat ut o se världen, inte jobba, utan RESA, SE och UPPLEVA. Så häromdagen använde jag en facebook app(som ett test), där just app:en räknade ut vad som var ens idealiska yrke. Ett skämtsamt test måste tilläggas. Jag skulle alltså bli reseledare för Rosa bussarna, som ordnar och trafikerar resor världen över. Vilket fick en gammal undanskymd dröm att vakna till liv. En dröm jag stoppat långt in bland minnen och drömmar, kanske en sån där barnslig dröm som inte alltid är uppnåbar. Trodde jag då, men nu i vuxenvärlden ligger den helt plötsligt där framför fötterna på mig. Helt 100% möjlig att genomföra. Lite skrämmande är det allt att inse vad man kan göra och åtstadkomma, sådant som man med en 19 årings ögon ansåg vara omöjligt.  Nu menar jag förstås inte att jag säga upp mig o ge mig ut i världen och resa runt i flera år, det här handlar om en 6 veckor långresa, på ett ungefär, beror lite på vart i världen man vill. Finns många resor men har hittills fastnat för Centralamerika.

För att komma tillbaka till mitt förra inlägg, det också om drömmar, men de nattliga drömmarna o mardrömmarna. Eller som vi säger här i Norge; Mareritt. Härligt ord! Fick en fantastisk kommentar från Sofie, kompis till mig från tiden på Hotelleri i Jönköping. Har tänkt på hennes drömmar hit o dit, analyserat lite i det undermedvetna. Ska återkomma till henne med vad jag tror när jag tänkt färdigt

Ännu en gång har jag fördjupat mig i diskussioner med mig själv när jag bara ville att ni skulle veta att jag hade något nytt att se framemot, Centralamerika! Men det är givande att skriva, det trollbinder. Att sen få kommentarer om att orden man sätter på pränt, ens egna tankar som sedan översätts till språk och bokstäver på ett papper, intresserar någon. Fast jag är väldigt otålig, korrektur läsning är inget för mig. Det kommer från hjärtat, och tål inte att läsas om, inte av mig själv i allafall!

Dessutom har jag ett bröllop att se fram emot! En nära vän till mig, Caroline, gifter sig med sin prins i sommar. Hoppas man kan få ledig!