Bromskloss eller drömmare
Egentligen har jag ingen lust att skriva. Känns som ett måste. Men någonting fladdrar i mitt hjärta, eller i trakten där hjärtat bör sitta. Små, lätta, nervösa vingslag. Jag är livrädd för känslan. Att vara ledsen, känna mig tom eller på bristingsgränsen av för mycket känslor. För just här, just nu finns inget som kan göra det bättre. I ögonblicket känns det så, då söker jag snabbt som ögat efter tröstande ord hos mina närmsta. Allt för att inte sjunka ner i det där slemmiga träsket av självömkan. Någon dag lär dessa ord inte hjälpa, då står man där o trampar i sörjan.
Började glutta lite på Big Brother. Naturligtvis har jag sett ett par säsonger tidigare, inte direkt gillat det, inte direkt avskytt det, inte direkt blivit berörd. Fören nu. Sheet! Gråtit, skrattat, förfasat mig, crushat mig, blivit generad å andras vägnar...you name it! Hur kan det sedan påverka en människa så starkt psykiskt att sitta inlåst med andra människor, att de blir helt loco? Alltså jag förstår att de får psykbryt, vad jag undrar mer över är hur det mänskliga psyket är uppbyggt. Varför tål andra mer än vissa?
Hässlebo is going strong. P och jag har hittat våra roller, eller ja de har vi nog haft hela tiden. Bromsklossen och drömmaren. Kanske därför vi matchar varann bra som företagspartners. Naturligtvis drömmer jag också, samtidigt som jag hör mammas röst i huvet; håll nu hårt i pengarna flicka lilla! Ja...flicka lilla skulle hon förstås inte säga...hehe...förlåt mammi! Åh vad jag saknar henne. 29 dagar mammi!
Ibland känns det som om man har sin egen lilla BB tävling. Jag sitter här på min lilla stuga, som jag har gjort sen i början av november. Har varit ledig i två dagar, inte sett en människa(jooo förresten Ola körde ju förbi med sin traktor o skotta snö), inte sagt ett ord på mer än 48 timmar, förrutom till mig själv då. Jag lovar...man börjar faktiskt prata med sig själv efter ett tag. Men ni behöver inte vara oroliga;)
Xoxo Loco-Lisa
