Sometimes it last in love, sometimes it hurts instead
Hur kom vi hit? Efter alltför många vägskäl. Slitsamma uppbrott. Själadödande tystnader. Jag la lock på mig själv, kvävde mig själv, svalde orden. Kanske inte till en början, jag ville ju bara vara som du ville att jag skulle vara. Att ge så mycket av sig själv så att det tillslut inte finns något kvar. Strama tyglar, tunnelseénde, det skulle bara vara du. Sparkade bakut, bockade, krumbuktade emellanåt. Fogade mig. Du fick mig dit du ville för att sedan ge mig lösa tyglar. Nu står jag där själv, förvirrad. Du fick mig trots allt att växa. Växa till att ta mitt eget beslut. En plan du kanske inte hade räknat med. För nu är det så här. Nu satte jag punkt. Jag sa helt enkelt stopp. Jag orkar inte! Jag är sargad! Mitt hjärta läcker som ett såll för i helvete! Jag säger ”Låt mig vara!” men mitt hjärta skriker ”Rädda mig...snälla!”. Jag vågar inte gråta. Jag vågar inte gå tillbaka till den där kramen, den ljuva kyssen, känslan av din hand i min när planet lyfte. Din våta handflata när du torkade mina tårar.
Jag är svår och komplicerad att förstå. Svår att nå in på bara livet. Att komma innanför murarna. Men det kommer liksom med i paketet. Kanske har jag ingen exakt innehållsförteckning. Kanske den är rent av lögnaktig ibland. Ibland ler jag men gråter inombords. Ibland rinner tårarna men av frustration. Men mitt skratt är alltid högt och äkta. Detsamma är min kärlek till dig. En kärlek som får mig att le och gråta på samma gång. Jag får känslan av att jubla högt samtidigt som tusen knivar skär i mitt hjärta. Förtärande samtidigt som upplyftande. Jag ber om enkelhet men omedvetet suktar jag efter det svåra.
Kommer på mig själv med att sitta och stirra rakt ut, tom blick, ihåliga tankar. Hjärtat knakar som vid islossning. Snart snart spricker det. Sitter där på trappen mot trädgården. Hunden som kraffsar lite tafatt. ”Lisa snälla, klappa mig, jag är din, för alltid, klappa mig, snälla”. En len, vänlig brun blick. Pepparkorns ögon. Blicken som säger att allt kommer att ordna sig. En slick på kinden och en buff med huvudet. Salta tårar som slickas bort. Mjuk päls att begrava snyftningarna i.
Vad ska jag göra? Ett vägskäl i livet. Vi hade ju planerat. Det skulle bli så bra. Varför sprang du iväg? Lämnade mig långt bakom. Jag hinner ju inte med! Vänta! Som ett vägskäl i en film, fyra vägar och bara en horisont att fästa blicken vid.
En knuff i rätt riktning, så att jag kan resa mig från trappen och börja vandra, så smått. En hand att hålla en liten bit på vägen. Ny luft i lungorna så jag kan ta ett djupt andetag. Gnistan i ögonen får komma senare. Nu vill jag bara kunna resa på mig.
