yrwalsreseskildring

Hur är det man säger? Upp som en sol, ner som en...måste googla. Allting googlas. PRECIS allting.
Det började med att jag misströstade lite, det fanns inte tillräkligt med timmar på nya jobbet. Så jag börjar så smått söka lite nytt. Sen får vi höra att det eventuellt kan bli en försäljning av krogen. Jahapp. Ska man avvakta eller röra sig vidare? Efter ett par dagar ryktas det om konkurs. OPA! Ja det var väl en himla tur att jag hade lite saker på gång. Idag kommer  smällen. Konkurs och ingen lön! Jommen TACK så himla mycket. Muchos Gracias! Obrigada! Nog för att jag gillar ägaren. Hederlig och snäll. Om än lite för snäll för sitt eget bästa. Fanns ju en o annan i personalstyrkan som hade tjatat sig till en fast anställning. Kan tänkas att vi får ut lön från ”den statliga lönegarantin” men om det gäller även oss som bara går på timme vet jag inte i nuläget. I så fall är det KRIS.

Nåväl, jag nämnde ju precis att jag hade lite på gång. Nämligen ett jobb. Stockholm baby! På finkrogen. MEN man ska inte ropa hej fören man är över ån. Jag ska dit men inte på provjobb utan bara för att känna av om JAG trivs. Har väl aldrig varit med om det i den här branschen. Oftast ska man fajtas om en plats. Med näbbar o klor, kliva över kadaver och lik. Lelle, köksmästaren, tyckte väldigt mycket om mitt CV. Vet inte hur många som sökt. Tänk om de ångrar sig? Baaaah.

Tror nog det kan lösa sig med bostad också. Har svarat på ett par annonser och en del har ringt tillbaka. Problemet är att man inte är där för att se lägenheten o träffa personerna. O´s gamla lägenhet kan också vara av intresse, men då måste jag ta mig ett litet banklån. Vilket i o för sig är värt varenda krona. Fick namnet på brorsans bankman, tog mod till mig i flera timmar för att göra det där samtalet. Ni vet ju allihopa hur svårt jag har för att prata i telefon. Hjärtat dunkar, blöta handflator. Å så svarar människan inte! Ett till sms till Bror; vad ska jag göra? Messa honom. Punkt. Så jag gjorde det. Inget svar. Ska det månne bli nattsvart igen?

Tar mig en tupplur efter att jag fått messet från Pia. Är så fruktansvärt ilsk(den uteblivna lönen ni vet). Så istället för att kedjeröka(som jag inte har råd med) så går jag och lägger mig. Ring ring. Lite klumpigt letar jag efter telefon, försöker hitta rätt knapp där man svarar på inkommande samtal. Hallå? Är du där? Hallåååå? Tillslut får jag igång apparaten. Får i allafall för mig att det är en av människorna vars bostadsannons jag svarat på. En blivande civilingenjör och en skivbolagssnubbe delade lägenhet med en designer från HM. Designer flickan skulle flytta hem till U.K så det skulle alltså bli ett rum ledigt. Så han ringer, låter oerhört trevlig. En sån där röst som man bara fastnar för. Svårt att beskriva. Behaglig på nåt vis.  Vi snackar lite alldagligt, givetvis om rummet, men lite om livet i övrigt. Det var alltså den namnlösa skivbolagssnubben. Sam hette kth ingenjören, vars mail de hade använt i annonsen. Vi avslutar samtalet med att skivbolagssnubben säger att han ska ringa upp ikväll igen, eller imorgon, han måste bara prata med Sam. Det går en stund. Pratar lite med Pia. Donar lite med disken. Tar ut hundarna på en kisstur. Slår mig därefter ner i soffan, fått för mig att jag ska kolla upp numret till skivbolagssnubben. Hade ju setat fint med ett namn på honom, tills nästa gång han ringde! Så jag mecklar med telefonen för att få fram numret, går in på uppringda samtal istället för mottagna. Men det inser jag inte just då. Så jag tar det sista numret, slår in det på hitta.se. Det går till min brors bankman, som jag blivit tipsad om eftersom jag eventuellt kan behöva ”det lilla lånet”. Jag mitt rikspucko tänker tillbaka på samtalet. Har ungefär världens sämsta närminne så det är rätt svart, eller i allafall jämngrått. Minns inga detaljer från samtalet och kan ju inte säga på rak arm att det var skivbolagssnubben, för jag har ju aldrig pratat med han förr. Det enda jag minns är en behaglig röst. Sjunker som en sten. Dyker tjutandes ner i soffan bakom hunden. Pia tittar förvånad på mig och utbrister ”Men VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT??!!”.  ”Jaaaaaaaaaag har gjort bort mig fööööööör all tiiiiiid och EVIIIIIIIIIIIIIIGHET”. Mitt liv är över och jag kan lika gärna gå i sjön ungefär. Haha...efter en stunds tänkande över ond bråd död i mitt sinne samlar jag ihop mig själv och tittar i telefonen igen. Inser mitt fatala misstag. Hade ju bara kollat lite fel. Vilken hisnade känsla över att inse att jag inte behöver dränka mig själv. Ja ja ja jag överdriver.  Jag romantiserar mitt huvuds dunk i väggen till en ”gå i sjön episod med stor vit fladdrig klänning”. Dramatisk var väl mitt mellannamn?

Slutet gott allting gott. Förrutom det stora frågetecknet runt min lön. Som jag väldigt gärna vill ha. Nu.

   
Upp som en sol, ner som en pannkaka var det ju!